Utegångsförbud

Det är Simon, vaktmästaren, som kommer med beskedet: ”Utegångsförbud inträder om en timme, klockan fyra.” Han lyssnar alltid på radio men idag har han varit ute i ett ärende och vi har missat nyheten. Några minuter går medan vi väntar på det officiella beskedet att vi kan lämna jobbet omedelbart och jag använder dem till att ringa grannarna och be dem framföra beskedet till mor och kanske handla åt oss? För ett par dagar? Halsen är trång. Jag har en och en halv timmes väg hem. På många arbetsplatser skjutsar de hem de långväga medarbetarna vid kriser men det har jag slutat hoppas på hos oss.

Det är ingen idé att ta bussen vid Havelock Road. Jag försöker småspringa till Galle Road men folkmassan är för stor. Alla ska hem, många med flera stora kassar. På vägbanan masar sig trafiken förbi, överlastade personbilar och bussar med klungor av passagerare hängande utanför dörrarna som vindruvsklasarna i Pettah. Halsen blir trängre. Kommer jag att ta mig hem? Jag tittar in i den kooperativa butiken ett kvarter hitom Galle Road. Gapande hyllor, ett par övergivna lökar i en trälår, några irriterade kvinnor i sari. Annars inte mycket synlig ilska eller frustration. Vi är lankeser. Vi kokar bakom ett leende.

Galle Road nu. En direktbuss saktar in mot hållplatsen och jag gör ett vanskligt hopp över rännstenen och försäkrar mig om en plats i klasen. Där hänger mest unga män. Pojkungar bara, i vita skjortor. Om de tafsar på mig kan jag ingenting göra. Jag måste hålla i mig med båda händerna. Att åka utanpå bussen är det värsta jag vet. Jag försöker meditera. Vara här och nu. Känna de grova metallen under mina händer, de svettiga människorna som trycks – eller trycker sig – mot mig, sända medkänsla till dem, och till hela bussen, och till chauffören, och till regeringen och sist, men dock, till tamilerna där uppe i norr. ”Må de vara lyckliga.” Det fungerar sådär.

Efter två timmar är jag framme i Hendenapitiya. Utegångsförbudet har för länge sedan inträtt, men som vanligt lät sig inte bussföraren störas av det, utan skjutsade oss hela vägen. Nu har jag bara en mile att gå för att komma hem. Det brukar vara mörkt när jag går den här vägen. Mörkt och fullt av folk. Nu är jag ensam med ens, och olaglig. Som tur är finns inga vägspärrar i Hendenapitiya. Min strupe vidgas och jag börjar sjunga på en fånig sång. Jag har en nervöst upprymd känsla. När var jag alldeles ensam senast? Inne eller ute, dag eller natt? Jag har lust att snurra runt, att dansa, men jag vet att jag beskådas av människorna i husen utefter vägen. Så mycket för min ensamhet.

(Utmaning: skriv om att trängas)