Upploppet - en sann historia

Det är när det är ynka fyra kilometer kvar som allt rinner ur mig – ja, det vill rinna ur alla öppningar men främst rinner verkan av all magnecyl jag proppat i mig bort och det går fort: inom loppet av ett par hundra meter är jag lealös och febrig igen. Hundratals människor springer förbi mig och jag kan ingenting göra, annat än att låsa käkarna och koncentrera mig på höger ben, vänster ben. Höger ben igen. Och så vidare. Det är så kort bit kvar, nog borde jag kunna klara det på vilja? Jag hittar en gubbe i gråa shorts och grå tröja som springer i ett lusigt tempo, tar rygg på honom, blicken fastnaglad i den punkt ovanför shortsen där springan mellan skinkorna tittar fram. Vänster ben. Höger ben. Jag springer så nära, blir ett med hans kropp. Hans svettiga, något överviktiga gubbkropp. Själv är jag liten och späd och ung, springer som en gud om jag inte är förkyld.

Jag tänker inte en tanke under de där fyra kilometerna. Det är jag och mina ben, det är springan ovanför shortsen. Varje steg känns som om jag tar ut den sista reservkraften... och... så... ett steg till!

Nu tätnar klungorna kring banan. Vi lunsar in på upploppet, jag och gubben, stumma som väggar. Men ropen eggar och ja – jag kliver ur hans beskydd, strakbent som ett nyfött lamm, och lägger på en spurt, en liten en. Det är min natur, jag kan inte hindra det. Åter känslan av att springa om, även om det den här gången är pensionärer jag slåss om platserna med.

– Jag sprang fast jag hade feber, viskar jag till Birgitta som kommer och plockar upp mig i målfållan.
– Du är inte klok! Det är ju livsfarligt.

Hela gänget bolstrar in mig i sina överdragskläder. Jag sitter underligt förnöjd på gräset och dricker varm choklad. Dagen därpå är jag utan feber. Jag fick aldrig några men av att springa långlopp med en förkylning i kroppen.

(Utmaning: skriv om ett upplopp)