Höra till

Dagen efter Elises lilla bjudning blåser det en ihärdig vind från väster. Jag stänger balkongdörren och går till telefonen. En djup alt svarar och jag säger:
– Hej Elise! Det är Anna. Tack för senast!
– Tack själv. Hoppas att du hade det trevligt.
– Visst, säger jag glatt.
– Aha, det där tror jag inte på! hugger Elise.
Hon har en enastående förmåga att uppfatta dissonanser.
– Jo, men visst... säger jag dröjande.
– Säg nu. Vad var fel?
– Jag har väl litet svårt för er klubb för inbördes beundran, svarar jag försiktigt.
– Vår? Vems? Nu förstår jag inte.
– Din och Mickes och Jonatans och den andra Annas och Johannas och...
– De där känner ju knappt varandra. Någon klubb är det inte!
– Vad är det då?
Elise tänker litet.
– Det är ett löst nätverk... av människor... som jag beundrar... men som inte nödvändigtvis beundrar mig!
– Beundrar du alla de där?
Jag är benägen att tvivla.
– Ja, jag beundrar alla mina vänner! Är det inte på sätt och vis vad vänskap är – ömsesidig beundran?
Frågan är retorisk. Jag behöver inte svara om jag inte vill.
– Vänskap är vänskap, säger jag dröjande. Det har en helt annan valör än beundran.
Det blir tyst. Så säger jag:
– Om du nu beundrar alla dina vänner, vad beundrar du då mig för?
Jag hör hur Elise sväljer.
– Det är mycket, det, säger hon besvärat. Jag kommer inte på något konkret just nu. Vi är gamla, gamla vänner och du har rätt, vänskap har en annan dignitet.
– Du menar att du har mig som en invand, svettig socka? säger jag ologiskt och halsen är full av gråt.
Inget vill jag mera nu än att vara beundrad av Elise, som säger besvärat:
– Var inte larvig.
Vi sitter tysta en lång stund. Vi gör ofta det. Ofta när jag är så nära gråten som fågeln sin vinge.
– OK, säger Elise mjukt till slut. Det kommer läskigt väder. Jag måste ut och ta hand om trädgården för vintern.
– Gör du det, säger jag, precis som om jag fått svar på min fråga.
Som om den inte alltid kommer att hänga i luften mellan oss. Som om jag fått bekräftat att jag inte bara är stackars Anna som får vara med på nåder hos den bländande Elise och hennes beundransvärda vänner. Som om jag hörde till.
– Puss och kram, då!
– Puss och kram.

(Utmaning: skriv om att beundra)