Sommarnatt

Utanför står vallmona i skymningen och du drar mig in i dig. Jag vill tro att vi graviterar mot varandra, att vi har en plan plats tillsammans, där vi kan bygga vilket bo som helst och flytta in. Jag vill tro att det är betydelsefullt, det att vi dansar tillsammans. Blundar och dansar, blundar och dansar. För att vi inte setts förr, för att jag inte törs se dig. För att blundande törs jag se dig. Det är en pakt. Det är en plan plats. Det behöver inte bli ett hus, vi kan träffas bara och prata. Du har en ribbstickad tröja. Jag har små, små händer. För att jag blundar törs jag hålla dig. Så ger du upp ett fnitter. Det är riktat ner mot mig från din höjd. ”Vi borde gå till de andra,” säger du. Jag öppnar ögonen. Nu har du sett att jag har blundat. Alla de andra har försvunnit, det är bara vi och musikmaskinen och har du sett att jag har låtit mig dras in i dig? Den plana platsen krymper snabbt, vårt samförstånd. Du räcker mig din hand men jag törs inte se den, går tre steg snett bakom dig och vallmona är nästan svarta. Hela resten av kvällen ser jag till att vara i rummets andra ände från dig. Ser till att skratta högt och skämta och hålla avståndet. När du ska gå kommer du fram. ”Vi ses igen?” Ett finger över min kind. Jag besvarar din kram, ett avvägt mått av kamratlighet. Det är tjockt i halsen. Jag är tyst. Sen orkar jag inte låtsas mer. Sitter tyst och dricker Laphroaig. Jag är genomskinlig, som en trollsländevinge. Allt syns. Ingen får säga något till mig nu. Tunn och skör som en insektsvinge. Allt syns.

(Utmaning: skriv om att vara blyg)