Sömnlös

Jag tänker på hur många sömntabletter som går åt i Vita huset. Om det finns någon statistik för det, president för president. Själv är jag tretton år och får inte ta några sömntabletter. Jag kan bara ligga vaken och tänka i ett stumt hus. I morgon ska jag betala hundratretti kronor till Mariana. Jag har inte hundratretti kronor. Det tänker jag också på. Det tänker jag mest på. Jag skulle kunna gå upp och gräva i mammas och pappas plånböcker men jag är inte sån. Jag stjäl inte sömntabletter heller, fast jag vet var mamma har sin ask och fast jag behöver sova. Det surrar i huvudet på dagarna.

Hur har Mariana fått sin makt? Det tänker jag också på. Den här gången tvingade hon mig att slå vad. Vi skulle slå vad om att hon skulle få den sötaste pojken i åttan innan veckan var slut. ”Det slår jag inte vad om,” sa jag. ”Du har ju redan halva inne.” Hon skrattade sitt försmädliga skratt. ”Halva inne! Det säger man ju om en kille!” ”Jag slår inte vad,” sa jag. Hon får alla killar hon pekar på.

Den sötaste pojken i åttan heter Oscar. Jag har tittat på honom sedan vi började i höstas. Inte för att jag någonsin tror att jag kan få honom, för det tror jag inte, utan för att han är fin och lugn och har så jämna ögonbryn. Han ser alltid glad ut. Alla vet att han är intresserad av Mariana. Det är därför vi ser honom så ofta vid våra skåp.

Så hon fick honom. Och plötsligt var jag skyldig henne hundratretti kronor, fastän jag inte sagt ja.

Ibland längtar jag till mellanstadiet. Då kunde man säga till sin mamma när någon varit dum och så kunde ens mamma säga till mamman till den som varit dum och så ordnade det sig. Vad barnsligt! Så gör man inte på högstadiet. Då är man rökt. Högstadiet är allas kamp mot alla. En hård värld. Jag vet inte varför jag är kompis med Mariana. Hon har valt mig, kanske för att jag kan hjälpa henne med skolan. Tänk, om jag skulle sluta vara med henne! Plötsligt, sådär. Men alla andra tjejer i klassen är töntar. Förresten kanske de inte vill vara med någon som varit med Mariana. Hon har gjort så mycket dumt mot så många. Och jag buntas ihop med henne, förstås. Jag är en snäll tjej och vill inte vara med någon. Men jag vet inte hur man bryter sig lös.

I morgon när jag kommer till skolan kommer Mariana att säga till Oscar att hångla med henne. Jag tror hon gör det för att visa mig. Hon visste hela tiden hur intresserad jag är av honom. Sen kommer hon att kräva sina pengar. Vad gör jag då? Då säger jag att jag inte antog vadet – hon kommer inte att förstå den formuleringen – och så går jag till mitt skåp och så dissar jag henne hela tiden tills hon fattar att jag inte är hennes kompis längre och så börjar hon sprida ut att jag slutade vara med henne för att jag var så kär i Oscar och så får jag ligga här sömnlös igen för det. Adjö, barndom.

(Utmaning: skriv om inflytande)