Bekymmer i bussen

Fristående fortsättning, historien börjar den 3 september

Det är Malena som kan dabba sig ibland och vara inte som en hedonist, utan som en vanlig människa. Ibland när vi flyger fram i markhöjd i vår gamla scaniabuss med ”Hedonist Tours” skrivet på sidorna blir hon så bekymrad för sin son. Det är när hon inte får svar på sina sms. Hennes son är tjugoåtta år och håller på med knark. Hon får inte ringa honom, bara sms:a. När hon inte får svar börjar hon oroa sig och få samvetskval. Det märks, fastän hon försöker dölja det. Hon är inte dum. Hon vet att hon inte kan älta sina bekymmer i just den här bussen. Vet att vi skulle säga knäppa saker, som: ”Det bästa du kan göra för Henrik är att njuta!” ”Nästa år kanske vi åker till Paris!”

Det är ju så, att tidtabellen för en hedonistbuss växer fram liksom organiskt. I år ville vi till Korpilombolo, så vi började med Växjö och drog en repa ner till Skåne. Sånt kan verka märkligt men en hedonist lever i nuet. Med fyra hedonister och ett nu kan det bli slitningar men de blir aldrig svåra eller långvariga. Vi tänker ”à la bonne heure” med mera av sådant rostigt femtiotalsspråkbruk och jämkar ämabelt våra viljor samman. Om någon vill stanna vill alla stanna. Om någon vill åka vill alla åka. Det tar litet träning att vara hedonist, särskilt när det regnar. Fast vi har en egen toalett, så det är inte så farligt. Det har blivit jag som tar hand om toaletten. Jag tycker om det, att sprita allt det rostfria, tömma tanken. Kalle gillar att diska och Josabet tycker så mycket om att köra, att hon ibland går upp mitt i natten och kör några mil. Vi vaknar inte ens. Brummandet från motorn förstärker våra drömmar. På morgonen står vi på en plats vi aldrig sett. Det är hänförande. Som hedonist på busstur behöver man inte ha några bekymmer. Och har man ändå det bör man kasta telefonen. En sommar är kort.

(Utmaning: skriv om att bekymra sig)