Sju brev

Han bidar. Vad kan han säga om vad som har hänt? Det är hon som antyder i brev – riktiga, härliga brev av handgjort papper – att de har varit med om något exceptionellt. Han känner förstrött på den grova pappersstrukturen och vet inte vad han ska svara. De har talat, som de har gjort en eller ett par gånger förut. De har blickat in i varandras djup. Joo... Hur mycket han än värjer sig mot det oprecisa uttryckssättet måste han ändå välja det. De skulle kunna vara hem för varandra om de vågade.

Hon vågar. Hennes ljusgula, tjocka ark skjuter in i honom kilar, tvingar honom att inte alldeles stänga igen. Hon vågar, budskap efter budskap trots bristen på respons. ”Jag tror att vi kan bli riktigt viktiga för varandra.” ”Jag älskar att slänga käft med dig men ännu mer älskar jag ditt tysta lugn.” Hon får honom att minnas de korta stunder de råkat varandra. Han kommer ihåg en puls som tycktes vara gemensam. Minnet av henne är mättat med någon sorts intellektuell njutning som kommer hjärtat nära. Det är så tillfredsställande att det gör ont. Det är som om något kräver av honom att han måste ge upp sitt liv som han känner det för att kunna svara på ett enda av hennes brev.

Så han väntar. Breven kommer med allt längre mellanrum men de kommer. Det är väl sju i den packe han har. Sju brev som manar honom att komma ut ur sin håla. Sju tjocka ark, papperet som väv, som ritar kartan ut ur ensamheten. Han avvaktar.

(Utmaning: skriv om att avvakta)