Bot mot nojan

Hon tycks ha spanat in mig där jag står snett bakom bordet med snacks, försiktigt balanserande glaset i den lilla hållaren på assietten. Nu kommer hon älgande tvärsöver rummet, en lång och tanig uppenbarelse i stora, spetsiga skor.
– Hej! säger hon andfått när hon kommer fram. Du ser ut att vara lika ensam som jag.
– Du pratar i alla fall med folk, svarar jag.
– Ja. Att stå och trycka i ett hörn på en sådan här tillställning får en bara att känna sig värdelös. Karin heter jag, förresten.
Hon sträcker fram en klibbig hand och jag fattar den.
– Olivia.
Jag är precis som alla andra. Jag står och pratar med någon.
– Tycker du det är besvärligt med cocktailpartyn? frågar Karin.
Jag drar på mitt jakande svar men det kommer.
– Ja, det gör väl alla, säger hon lätt.
– Alla andra här är ju som fisken i det berömda vattnet.
– Så ser det ut, så ser det ut. Men jag försäkrar dig att de flesta känner sig obehagliga till mods. Titta på honom där, hur han står och stryker sig genom håret hela tiden. Och hon, med två cirkelrunda fläckar på kinderna...
Karin och jag går igenom klientelet i detalj och se, under den avslappnade ytan visar många tecken på att inte känna sig hemma.
– Så, säger Karin efter ett tag. Nu har vi stått tillsammans så länge som det är möjligt. Dags att cirkulera!
– Men vem ska jag gå fram till?
– Gå fram till någon annan som ser besvärad ut och för fram budskapet.
– Att alla är besvärade?
Karin nickar.
– Det är bara genom att förstå det man kan komma över cocktailpartynojan. Jo, det finns ett sätt till: att bjuda in till ett eget cocktailparty! Kul att ses. Hejdå!

Detta hände för många år sedan. Det var inte tillräckligt men det hjälpte mig en lång väg att komma över min mingelnoja. Jag tänker med tacksamhet på Karin när jag på tillställningar går fram till någon malplacerad individ och säger: ”Hej! Du ser ut att vara lika ensam som jag.”

(Utmaning: skriv om att mingla)