Lek med råtta

Nu har han mig. Han är säker på det. Han slickar sig faktiskt om munnen. Som katten framför råtthålet, väntande på ett säkert skrovmål. Nu lutar han sig med ändan mot fönsterbrädan, kött mot marmor med ett par lager tyg emellan. Sol slickar hans nacke, överexponerar den vita skjortan. Han håller på att lossa manschettknapparna. Hans ansikte syns inte längre i motljuset.

Jag är obekväm i min svarta korsett, de lårhöga strumporna, mina små knäppkängor. Varför gick jag med på detta utklädningsäventyr? För att jag ville vara sexig? Det går inte att vara sexig och obekväm. Jag går ut ur rollen, sätter mig bredbent som en skogshuggare på sängkanten och tänder en cigarrett.

”Inte så,” säger han med mjuka rösten. ”Inte så.”
Han tror fortfarande att han får mig. Jag vet inte längre om jag vill ha honom.

Han måste ta i mig för att åter ladda situationen. Jag kan vara obstinat och krossa hans drömmar. Mina drömmar? Går inte att krossa. Mina drömmar har ingen form.

Hans fingrar mot min kropp. Manschetterna rasslar efter. Måsvingar. Han söker och han finner. Jag trycker mig försiktigt mot hans hand. Nu är det ingen lek. Han ger mig ändå detta.

Och som en lydig marionettdocka reser jag mig, kråmar, kurar, kuttrar; blir hans igen. Och vi gör vad vi kom hit för att göra. Sen stänger jag in mig på toaletten, tar av den hemska utstyrseln, går med korsetten släpande i marken till väskan och trycker ner sakerna i den utan att akta strumporna. Naken går jag fram till honom. Han står och klär på sig. Det är som om han inte ser mig. Men jag ser honom, ett nöjt flin, som katten som fått råtta.

(Utmaning: skriv om att vara belåten)