Illusion i vitt

De här berättelserna i lergrått och gult som skränar från mina tomma väggar i vad jag trodde var mitt vita rum. Berättelserna om en hylla där, en tavla där, ett oformligt föremål där, litet dolt. ”Mina väggar.” ”Mitt rum.” Snart lämnar jag in nycklarna till det som var mitt bara till låns. De ligger i en rad på fönsterbrädet, de två originalen och alla blanka kopior och källarnyckeln och den till tvättstugan, en elektronisk liten grej som kan räkna hur många gånger man tvättat per månad. Det skulle vara tre original, tror jag mig minnas. Jag brydde mig aldrig, hade ingen tanke på att flytta ut. Ingen tanke på att överge min vita kub som svävar högt över jorden, den som inte är så lätt när den nu avklätts tavlor och hyllor, utan ett myller av dassiga fläckar och djupa skruvhål. Någon kommer att komma hit och säga: ”Det var en slarvig människa som bodde här.” Den stora fläcken mitt på golvet, nödtorftigt täckt med en rund matta. Jag går omkring med trasa, borste och hink, hittar äckliga svarta avlagringar vid dörren och vid fläktarna, där det har blåst. Kring dörren har jag aldrig rengjort, för jag har inte sett det solkiga som frodats. Nu försöker jag få bort det. Det smetar ut sig i oljiga fläckar. Jag ramlar nästan under trycket av en plötslig letargi. Mitt hem är redan inte mitt. Väggarnas lappverk i grått och gult och beige kan jag inte stå för. Jag kan inte stå för något av detta. Det är inte mitt fel. Jag har bara varit. Varit här under en lång följd av år, aldrig tittat på handtag och dörrposter, lysknappar och väggurtag. Bara funnits och trott att jag funnits i vitt.

(Utmaning: skriv om att utrymma)