Mimmis mamma

Jag sitter längst fram, som sig bör. Vi har tagit med oss varsin köksstol, vi tanter i huset, bokat plats tidigt, nästan när skolan ringde ut från sista lektionen. Klockan fyra ska det bli teater på vår gård och min Mimmi har både skrivit stycket och spelar huvudrollen. Hon är underlig, min Mimmi, lydig och följsam därhemma men en ledare i flickskocken. Nu leder hon också några pojkar. Det enda jag vet om pjäsen är att den heter ”Drottning Kristinas hemlighet”. Hon har inte velat öva med mig eller läsa men hon är nästan besatt av historia, har litet a bevars. Det ska nog till och med kunna bli ett stort A. Jag ska nog lämna texten till pjäsen till magister Nygren, så får han se vad hon kan.

Först kommer barnen. De flockas runt våra stolar. Vi måste säga till dem att det är vi som är på första raden. De får inte sitta innanför raden av stenar, för där ska det uppträdas. De är litet korta i rocken men det kan inte hjälpas, det var vi som kom först. Tanterna från de andra gårdarna bär också på stolar. Tänk, att de tänkt på att bjuda dem! Bjuda och bjuda. Det är inträde. Fem öre för de stora och ett för de små. Lilla Hulda kommer flämtande från skolan, går runt i publiken och tar betalt. Vi är många nu och vi väntar.

Teatersällskapet kommer hem från skolan och på mindre än tio minuter är de utklädda och klara. På slaget fyra startar pjäsen. De vet vad de vill.

Hur kunde jag sätta mig på första raden? Det är omöjligt att ta sig ut genom skaran av människor. Redan när pjäsen börjar blir jag brydd och sen utvecklar den sig till en skandal. Att oskyldiga barn spelar rollerna gör det än mer osmakligt. Och min Mimmi har satt de orden i munnarna på dem! Min Mimmi, min Mimmi. Jag kommer inte att kunna visa mig på gården. Varför har ingen vuxen kontrollerat vad som skulle sägas i pjäsen? Hm. Det vore väl jag som skulle göra det, i så fall. Jag som är mor till den som skrivit. Tanken får det att vrida sig i magen på mig. Och vad ska Emil säga när han kommer hem? Hur ska jag kunna förklara detta?

Barnen bakom mig tjuter och hurrar. Jag törs inte titta på fruarna som sitter bredvid mig. De är nog lika skakade som jag. Den goda smaken förbjuder mig att tänka på vad denna Drottning Kristinas hemlighet sägs vara. Till slut sitter jag och håller för öronen. Jag tar bort händerna först när jag hör barnen klappa. Då reser jag mig, tar stolen under armen och stegar fram mot Mimmi, tar henne i örat och leder henne hem till andra våningen. ”Ge mig papperen!” kräver jag. Hon säger att hon inte har dem. ”Du går inte ut och leker på fjorton dar!” bestämmer jag. ”Och skriva får du bara göra för skolan.” Jag darrar nu, efter skammen nere på gården. Jag försöker se ett monster men Mimmi är sitt vanliga, milda jag. Det är som om jag inte kommer åt henne. Som om hon har ett näste dit hon flyr med själen. Jag tvättar leran från stolen och ställer den vid matbordet.

(Utmaning: skriv om en folksamling)