Som när ett barn

Jag tänker frusna nävar, rödkyld nos. Jag tänker höst, bara höst, när hon sjunger, flickan med guldhåret och ängelrösten:

”Som när ett barn kommer hem om kvällen
och möts av en vänlig famn
så var det för mig att komma till Gud...”

Den visan kan jag inte förstå. Det är så stort och ledset men jag förstår att det ska vara glatt.

”... Det fanns en plats i Guds stora rum
en plats som väntade på mig
och jag kände att här hörde jag hemma
jag vill vara ett barn i Guds famn”

Jag blir ängslig av den här låten. Den fortsätter och fortsätter och jag behöver kissa.

På toaletten mitt gråa ansikte. Det som är som verklighet. Det sipprar ur ögonen. Jag vet inte vad jag vet. Om hon inte sjöng som en ängel. Det skulle vara lättare då. Svagt hör jag hennes toner. Sen är det ohjälpligt slut. Det är det jag förstår. Hon sjunger om att komma hem till Gud och det är slutet.

Väskan tog jag med mig in på toa. Jag behöver inte hämta något mer. Genom de frostiga glasdörrarna ser jag sångerskan med guldhåret. Hon har tystnat nu och för en gångs skull i kapellet hör man folk som klappar händer. Så öppnas dörrarna och ljuset väller ut med alla som lyssnat. Alla som pratar och ler. Och jag går min väg i den mörka, kalla luften. Går min väg, fastän Robert och Ingalill är kvar därinne. Vi kan inte ta sällskap. Jag ska hem. Det är två kilometer och det spritter fruset i mina fingrar. Nu får jag skäll för att jag inte haft vantar. Som om det var nog. Redan har jag ont i magen. Varje steg för hem.

Om han är hemma är det värst. Nej, om han inte är hemma och jag får ligga på vakt hela natten är det värst. Värst är det förstås om han gör det. Han gör det inte alltid. Det är på sätt och vis det värsta. Och så den där låten inne i huvudet. Den söta sångerskan.

”så var det för mig att komma till Gud.”