Noomi

”Vad gör du när du är ensam?” frågar grabbarna i medinan när jag någon gång tar mig ut, hälsar runt. Mitt tält står stort och stadigt etthundra steg från de andras. Där ligger jag gärna till bords och funderar, kopplar av, äter dadlar.
”För dig själv?” frågar de. Och med något finurligt i blicken: ”Alldeles för dig själv?”
Jag är förmögen och aktad. Jag kan lägga upp mitt privatliv precis hur jag vill. Mina fruar bor i varsitt tält lika långt från mitt som mitt är från byn. Där kan de ha det som de vill, liksom jag. Det var flera månader sedan jag såg någon av dem. Jag tror inte att någon är missnöjd.
För mig är själens och kroppens största lisa ensamhet. Jag står inte efter kärlek och älskog. Efter vänskap bara på mina premisser. Det betyder att jag själv går ut i medinan när jag vill slänga litet käft.

Men en dag i början av varje månad händer det att lilla Noomi, vallerskan, kommer ner från berget med getternas ost. Hon är ren och slank i varje lem och har ett slätt ansikte – inte ett spår av pannrynkor trots att hon tänker så mycket.
”Det går så bra att tänka när man går vall!” säger hon när jag frågar. ”Du skulle pröva.”
Berget och getterna har format denna lilla kvinna och jag har svårt att bärga mig inför att få ta del av hennes funderingar.

En dag i början av varje månad viker jag inbjudande upp fliken till mitt tält. Hon kommer in med en kryddig doft från hedarna. Sen stänger jag fliken och vad som händer innanför den får ingen veta men hon kommer inte ut förrän om morgonen.

(Utmaning: skriv om ett undantag)