Hamnar handlöst i det grova gruset. Hunnit ut men han har satt efter, tagit tag om midjan och vräkt mig ned på trädgårdsgången. Kanar en bit. Fläker upp ena kinden. Tänker: ”aldrig mer.” Mumlar från mitt underläge: ”Det här var sista gången. Nu anmäler jag!” Får sprättande smärta i huvudet när han sätter klacken på min nacke, trycker till. Gråter. Önskar att jag skulle svimma. Låtsas svimma. Känner hur det sipprar blod från kinden. Vet att det finns ingen återvändo. Kryper iväg mot Karnas hus när han har tröttnat. Undfår tacksam skrik och stöd och desivon. Lägger mig i Karnas rena gästrum. Vill inte anmäla nu i natt, vill bara sova. Sover i givakt, som ett ängsligt djur på savannen. Väcks klockan sju med te och telefon på en bricka. Väntar på svar. Suckar fram min vånda. Ombeds komma in och få skadorna besedda. Smyger fram och tar min bil. Vrider om tändningsnyckeln. Känner halsen snöras åt av ett järngrepp från baksätet. Hör de enda orden: ”Aldrig mer!”
(Utmaning: skriv om grus)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mycket otäck och inkännande text som kryper innanför huden.
SvaraRaderaUsch och fy! Resonans i mitt hjärta med allt det svåra. När man framkallar en känsla är det bra. Så jag säger "Jättebra"!
SvaraRaderausch ja usch bara
SvaraRadera"Sover i givakt, som ett ängsligt djur på savannen". Kan det uttryckas bättre?
SvaraRadera