Duktig

”Åh, mitt barn! Du är så duktig på att plocka blommor!”
En sporre för en liten tjej att plocka mer och mer. Vitt för sig och blått för sig i prydliga ringar med ormbunksblad längst ut. Och mera? Hur kan man vara duktig på något så enkelt?

Hon är duktig på allt. På engelska och på att spela piano och på att gå i skogen. Allt det enkla som hon får beröm för. Duktig föddes hon in i detta liv och duktig ska hon väl lämna det, för hon tävlar ständigt med sig själv. ”Duktig” blir en drog, hon behöver mer och mer och ändå är det som om hon inte hör ordet, där hon sitter med sina perfekta – och duktiga – barn i sitt perfekta hem någon gång ibland när hon har tid att sitta. Hon är lysande på sitt prestigefyllda jobb, får många solon i kören och cyklar till jobbet. Livskvalitet. Rysande tomhet som dövas med fler och fler middagar med utsökta menyer och intressanta människor. Människor som åstadkommit något. De gör henne både lugn och ångestfylld.

När hon vaknar mitt i natten gör hon listor.

När det kör till i magen tar hon en losec.

Hennes drömmar handlar om bilar som desintegrerar medan hon kör. Till slut sitter kopplingen bara på en liten tåt. Och ibland, i vargtimmen, känner hon hur hon faller, faller.

En kvinna som hon kan aldrig luta sig tillbaka. Det går alltid att bli duktigare. Och det är ju så roligt att prestera. Att åstadkomma ett perfekt liv.

(Utmaning: skriv om att berömma)