Höstlovet

Det var kanske 2001 och det var höstlov. Höstlov och höstlov – mamma hade inte fått sin lön från projektet hon jobbat på senast, så det var inte mycket till lov. Vi gjorde ingenting extra, menar jag. Mamma hade inte råd med busskort. En dag gjorde vi en utflykt till slottet bredvid där vi bodde. Inget märkvärdigt, saft och några mariekex, men vi satt på ett skynke och tittade på de jämna trädraderna, som solen lade trottoarer mellan. Mamma tyckte att vi skulle leka. ”Leka!” sa jag. ”Vi är för stora för att leka och så är vi bara två.” En stund märkte jag tomrummet inuti mig, tomrummet efter påhittigheten, fantasin. Bara ett par år tidigare hade jag kunnat föreslå Leif massor med saker att göra men jag var stum. Och han skulle behöva en fotboll för att göra något. Vi satt på skynket. Det höll på att bli pinsamt men så sa mamma: ”Samla vackra löv.” Hon sa inte vad vi skulle använda dem till förrän vi kom hem. Då plockade hon fram en säck snabbcement som var kvar efter projektet och lite andra grejer och så lärde hon oss att gjuta fat, stora fruktfat dekorerade med löv. Ja, löven var alltså inte kvar på faten, de gjorde bara avtryck. Det var skitkul att göra fat. Vi ställde oss på gatan sen och sålde dem. Vi fick ihop litet pengar men då hade mamma redan fått sin lön och lovet var slut, så det var inte mycket mening med det.

(Utmaning: skriv om lov, löv och lön)