Helmers skog

Helmer knäpper stolt på tallarnas stammar där han stegar i sin egen skog.
– Hör du? Knäppvirke, säger han. Det är egentligen avverkningsmoget men...
– Men?
– Jag vill inte bli av med det. Och så är det så nära gårn.
Vitlav och lingon, lummer och husmossa frasar under våra fötter.
– Hur länge har du haft skogen? frågar jag.
– Ärvde den av farsan, som ärvde av sin far i tur. Man blir fäst vid den.
Jag böjer nacken, tittar upp mot de avlägsna kronorna och är tacksam att han drar sig för att avverka. Han är köttbonde också och våndas ofta över slakten. Det har jag förstått under de två dagar jag varit inhyst på bondgården.

Tysta trampar vi. Liknande skog vandrade jag i som barn; lekte med myror, plockade bär och svamp, skrålade svensktoppslåtar. Skogen var lekplats, skafferi, hem och ritualplats. Inte förrän nu och här har det någonsin slagit mig att man kan äga skog. Att man kan se träden som en gröda, vilken som helst.

Som för att dölja sin blödighet börjar Helmer tala om rekordhöga skogspriser, kronor här och kubikmeter där. I nästa andetag slår han om, börjar rättfärdiga den genom att prata om skyddsvärde, artrikedom. Så tittar han vilset under lugg på mig. Vi öppnar munnarna samtidigt:
– Nej, det är för svårt, allt det här. Nu ska vi ha oss litet kaffe, säger han.
Jag säger:
– Det är en mycket vacker skog. Bevara den du.

Vi går hem och jag tänker på hur lätt det är att sitta i en lägenhet på Södermalm och tycka. Åka ut till Tyresta och njuta. Känna sig präktig på grund av ett konsumtionsval i affärn. Hur en tänkande bonde som Helmer, konkret och mitt i allt det som jorden ger, med vinstkrav och etiska dilemman, kan gå med våndan i bröstet varje dag. Jag romantiserar honom men vill inte ta hans plats.

(Utmaning: skriv om skog)