Det är när du knådar ditt bröd i solstrimman. När du knådar vårt bröd på marmorbänken, fina berg av vetemjöl och ett puder, som av frost. Ett landskap där på bänken och dina oemotståndliga armar; hela överkroppen är med när degen arbetas, länge, länge, den är smidig som trolldeg men du fortsätter och du nynnar, enkla visor från platsen som du kommer från. Det är en plats jag aldrig har besökt. Jag känner mig ensam fast du är så nära. Jag står i dunklet invid köksdörren och du har nog inte sett mig än. Små pärlor av svett vid ditt hårfäste. Och hur du nynnar. Och dina bröst som gungar under det rutiga förklädet. Och du ska väl vara färdig snart. Det ska väl få sin sista jäsning snart. Brödet. Vårt bröd, som du bakar var tredje dag, i helg som i söcken.
När är det jag älskar dig mest?
Det är när du knådar ditt bröd i solstrimman. När gäddhängen dallrar som kyska valar. Och den lätta fukten av din svett.
(Utmaning: skriv om att bli bedårad)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Å. Den är ljuvlig. Jag är nästan stum. Gäddhängen som kyska valar, det rutiga förklädet, nynnandet, trolldegen. Jag säjer, en näranog perfekt racketträff.
SvaraRaderaJa, detta var starkt.
SvaraRaderaTyckte mycket om att läsa.
Nu ska jag läsa mer av dig!
Alla kommentarer känns torftiga efter denna vackra text.
SvaraRaderaKärleksdofftande, bildrikt. en marmoriadröm i mjöl.
SvaraRaderaFullständigt bedårande! Torgny Lindgrens andedräkt genom berättelsen..Jag är tillbaka och du är här!
SvaraRaderaKan bara instämma med de andra.
SvaraRaderaå vad fint o gäddhäng som kyska valar o gäddhäng som kyska valar, det ska jag komma ihåg!
SvaraRadera