Dagar smidda i stål. Jag väntar inte längre. Jag är här i min meditationshydda i ensamretreat sedan sju veckor. Jag följer andningen. Jag är min andning. Gryssjön ligger blank – där tvättar jag mig – och mina vänner kommer med mat två gånger i veckan. Medvetandet som en skarp spricka i is. Det finns inget själv, bara ett oändligt litet något som är andningen – ett oändligt litet något som öppnar ut mot rymden. When there is walking, there is just walking.
Det finns ingen som behöver något. Ingen som är bunden vid något. Föda och sömn för att organismen ska få sitt. Allt annat har jag försakat. Det är ingen uppoffring.
Dagarna består mest av meditation. Jag har ett schema som jag troget följt varenda dag. Måltider och tvagningar, sömn och meditation. Meditation, meditation. Och en timme om dagen när jag skriver. Det är på eftermiddagen.
På eftermiddagen den åttonde september slår jag upp min laptop och sätter igång den. Jag har alltid älskat att skriva. Nu har jag släppt även det. Jag skriver men inte av egoistiska skäl, utan för att min dagbok från retreaten kan bli användbar. Kanske tryckas. Distribueras. When there is writing, there is just writing.
Eftermiddagen den åttonde... Inget händer. Apparaten är död. Min fina, nya lilla laptop som jag köpte just för retreaten. Min Samsung NC10. Den som jag skulle ha i flera år. Garanti? Vad hjälper det när man sitter isolerad på det här gudsförgätna stället? Ska jag klara mig med papper och penna? Jag har inte ens papper och penna! Vad ska jag göra av mina skrivtimmar? Jag tittar tomt på schemat. When there is grieving a computer, there is just grieving a computer. Jag stolpar omkring och är arg, rör mig på ett annat sätt än jag gjort på nästan två månader. Tänker på allt jag tänkt skriva just idag. Funderar på att avbryta retreaten. Förbannar det faktum att jag inte har någon mobil med mig.
Efter nästan en timme kommer det stora skrattet. Det är smärtsamt och generat och handlar om att jag trott mig vara så fri från materiella band. Skrattet driver tårar till ögonen för min belägenhets skull. Jag är långt från ett uppvaknande.
(Utmaning: skriv om ett vardagsproblem)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så beroende är vi ändå av ting, fast vi inte tänker på det. Men så jobbigt det skulle vara om man kom på en genialisk mening och inte kunde skriva ner den. Fast det vore väl nyttigt för hjärnan om man memorerade texen ist. Fin läsupplevelse.
SvaraRaderaDet känns som att jag vill räcka över en penna till huvudpersonen.
SvaraRaderaSuperbt skrivet
så befriande, att till slut ändå kunna ta det stora stora allvaret med en klackspark!
SvaraRaderaUnderbar text! Som tekniknörd erkänner jag att min laptop är mitt kreativa hjärta och jag lever i konstant rädsla att hon (den är en hon) ska insjukna i något läskigt virus och ta med mig i processen.
SvaraRaderaHar aldrig vågat testa retreat. Kanske borde jag.
SvaraRaderaAtt skriva med penna och papper är faktiskt avkopplande, en meditation i sig.
Gillar det du skriver.
SvaraRaderaMycket förjust i dagarna som är smidda i stål.
SvaraRaderapenna och papper är skönt ibland. Oftast slutar det med att jag ritar hus och cyklar då knepigt.
SvaraRaderaBra text
himmel så bra. man ser dej där i skogen.. man vill in hos dej. jag njuter av en sån retreat men hinner inte. eller hinner jag?
SvaraRadera