Egen härd

Gud har gjort världsalltet just sådant att timmarna inte är fler än att man kan bevara glöden över natten inpackad i aska. Hos oss är det mor som gör det. Alldeles innan hon lägger sig, rakar hon ihop glöden och bygger upp askan runt den. För mig är det bara att fösa undan askan och blåsa lätt, med en näverbit kanske, eller torkad svamp, på morgonen när jag stiger upp och sätter på kitteln.
”En död härd är en död värld,” säger vi. Bara en gång har det falnat i vår spis, sedan mor och far satte bo här för över tjugo år sedan och tog glöd både från mormors och farmors, för så skulle det vara då.

Mor skäms över att hon lät glöden glimma ut de där dygnen som ingen får tala om, när hon och far begav sig av med lillebror, som var så hettande sjuk. De skulle söka en doktor, hade alla besparingarna i en linneklut. Själv fick jag söka mig över myrlandet till Kajsastina, vår närmaste granne. Jag var inte stor. Lillebror kom inte tillbaka. Världen dog. Det gjorde den.

Vi tog glöd från Kajsastina då och mamma påstod att den inte var lika bra som vår uråldriga glöd, fast det har jag aldrig märkt. Jag stiger upp först varje morgon för att ta hand om kritterna. Och när jag tittar i glöden tänker jag ofta på lillebror, hans rödblänkande ansikte, hur jag inte hann byta ord med honom till farväl. Varför har du då gjort världen sådan, att du rycker bort ett barn, o milde herre Gud?

(Utmaning: skriv om något som glöder)