I senseis väntrum

Väntrummet är precis som jag föreställt mig det. Vita väggar, enkla pallar, en längd mockafärgat papper på väggen med japansk kalligrafi och en tuschteckning, nedanför den en iris och en vit lilja på ett bord inte olikt pallarna. Jag går lätt in i meditation medan jag väntar.

Hon påkallar min uppmärksamhet genom att dra mig i ärmen. Jag har inte hört henne komma in. Medsamma jag lyfter blicken är hon där, i mitt medvetande, med sina frågor. Har jag varit här förut? Vad är det för problem jag har med meditationen? Var jag nyfiken länge innan jag beställde tid? Vad anser jag om en sensei som tar betalt för sina tjänster? Överrumplat och alltmer snävt svarar jag på frågorna, försöker sen ge svar på tal: Vad är hennes relation till sensei? Vad har hon själv för problem med meditationen? Hon svarar beredvilligt och en smula vårdslöst. Hon har gått till sensei i många år, sen hon var ”en liten kaksmula”. Hennes främsta meditationsproblem är att hon aldrig kan sitta still. Och hon bär syn för sägen, det känns som om hon hoppar på mig och runt mig som en apekatt under vår intensiva konversation. Hon är den minsta vuxna kvinna jag träffat, jag har lust att fråga henne om hon kvalificerar sig som dvärg. I stället säger jag: ”Nu vill jag koncentrera mig tills sensei kommer.” Jag vänder mig ifrån henne, glädjer mig åt min förmåga att snabbt komma in i ett meditativt tillstånd. Nu rycker hon vilt i ärmen, samtidigt som hon hoppar jämfota på pallen.

”Sensei är enastående,” säger hon. ”En gång satt hon och mediterade i tre timmar med en höstslö geting surrande i ansiktet.” Jag andas in djupt. Jag andas ut djupt. Hon fortsätter rycka. ”Ibland kan hon sitta tyst de fyra-fem första sessionerna. Väldigt enerverande. Många slutar.” Jag följer andningen. Jag följer andningen. Jag följer... Det går inte. ”Kan du vara tyst, jag mediterar!!!”
”Jag tror att sensei kommer snart,” säger hon och virvlar oförmodat ut genom dörren.

Så öppnas senseis dörr. Där, i blå fotsid mantel, står den minsta kvinna jag någonsin sett i verkligheten. Hon bugar lätt mot mig, leende men utan ett uns av spefullhet. Jag tappar koncepterna, skrattar som jag sällan skrattat förr, bugar och skrattar, skrattar på min väg in i dokusanrummet, skrattar när jag på senseis tecken slår mig ned på zafun. Hon stoppar mig inte. När jag väl kan tala är mitt sinne skarpt och klart.

sensei = mästare, (zen)lärare
dokusan = samtal med lärare
zafu = meditationskudde

(Utmaning: skriv om något som surrar)