I väntan på att bli berömd

Mattigheten som kommer efter två ofullbordade pannåer stora som dörrar. Hon målar vilt och spänt, i utbrott mellan veckovisa perioder av letargi. Då är det bara det vanliga. Le boulot. På posten, det som finns kvar av den. Volymen försändelser sjunker snabbt och stadigt och trakterna blir större i samma takt, trots att det är lika många trappor att springa i. Hon föreställer sig att hennes steg gör spår i marmorn och cementen och att hon fångas i dessa diken och inte kan komma ur. Slafsig tomatsås på kvällarna och dåligt avrunnen pasta. Alla dukar och pannåer vända mot väggen. Hon skyddar sig mot sitt själväckel.

Så kommer en magisk kväll när hon åter börjar, när hon har vågat titta upp ur vallgraven, när hon hittar den hemliga duken som färgtuberna är inslagna i, när hon dränker världens slammer i sitt eget brus.

Och hon målar två stora bilder.

Och hon orkar inte slutföra.

Det är då hon låter akrylen torka i de dyra, breda penslarna. Hon torkar nödtorftigt av händerna och sätter sig vid datorn, googlar sitt namn. Hon vet hur det ska se ut. Plötsligt en dag kommer hon att finna sida efter sida med träffar. Det kommer att vara som att googla vilken annan berömdhet som helst.

Det som kommer upp känner hon kväljande väl. En liten utställning hon hade i den lokala kyrkan för tre och ett halvt år sedan. Ett svar hon skrev en gång på ett diskussionsforum om porr. Och så massor om en orienterande namne i Dalsland.

Hon ringer sig sjuk från jobbet på posten. In the trenches.

Hon vill skjuta orienteraren i Dalsland.

(Utmaning: skriv om att bli upptäckt)