Mrs. Staggart och kärleken

Mrs. Staggart var en nyligen uppvaknad tribad, till fullo inriktad på att öka trafiken till och från sin säng. Ingen tuppkam var för stor, ingen piercing för osmaklig, ingen donna för ung. Alla togs emot mellan hennes svällande bolster och likaledes fylliga lår.

De kom i en strid ström.

Mr. Staggart kunde ingenting säga, ty Mr. Staggart var död.

Mrs. Staggart hann inte med mycket annat än att vältra sig i bädden med unga lebbor och vilda lotusar.

En förmiddag när hon stod mosig och belåten invid salsfönstret och bläddrade i tidningen, fick hon dock syn på en annons som väckte hennes intresse. Den handlade om en utställning nära Broadway. En utställning av fotografier. ”Ljuset är nattens barn,” hette den.

Det fanns ett mörker även i den ljusaste bild på utställningen. En svärta som frambringade hennes gråt. Och i den mörkaste bild fanns även en flaga av ljus.

Hon stod vid en av bilderna, oförmögen att visa sitt ansikte för någon, för hon grät så ymnigt. Då räcktes en näsduk fram till henne. Mrs. Staggart tittade upp. Där stod en underskön kvinna, nej, alldeles vanlig var hon; en kvinna i hennes egen ålder, mogen, parant, men mjukare än hon själv. Mycket mjukare.

Den dagen drack de bara te. Den andra, Ms. Pankhurst, nuddade någon gång Mrs. Staggarts handlov.

Nästa dag sa Ms. Pankhurst: ”Kalla mig Isobel”. ”Diana,” muttrade Mrs. Staggart till svar. Hon var vild och lugn. Hon ville, ville, ville. Men det skulle komma att ta en månad. Mrs. Staggart var het av begär. Trafiken till hennes säng hade minskat till ett minimum, ett par stammisar bara. Sen sa hon adjö även till dem. Intresset som varit centrerat till hennes sköte hade nu funnit sitt fokus hos Isobel. Hon fattade inte längre hur hon hade kunnat vara så inriktad på kvantitet. Nu var hon som en artonhundratalsmadam, redo att svimma vid minsta anblick av ett stycke hud, eller vid ett öppenhjärtigt förtroende.

Hon blev fånig. Varje antydan till kroppskontakt gjorde henne matt. På fullt allvar var hon beredd på att bli tokig, att offra sitt sunda sinne för Isobel.

Så kom dagen då hon inte kunde bärga sig längre. Då hon sa ”Isobel, hur är du lagd? Kan du tänka dig att...?” Hon var så rädd. Hon valde att ställa frågan i telefon. Och hon fick sitt första ”ja”. ”I do.”

Därefter lärde sig äntligen Mrs. Staggart kärlekens tusen stumma språk, av att vara trogen en partner, av att tvingas till det oerhörda: dela ljuvt och lett.

(Utmaning: skriv om trafik)