Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

lördag 25 juli 2009

Utmaning 206 - Besvärligheterna

Häpnadsväckande skön var bruden om morgonen, sköljd i rosenvatten och dagg. Om aftonen solkad, sölad, rispad och i gråt, ty tiden hade lidit och besvärligheterna kommit. "Besvärligheterna" - det var så den kom att heta allt därefter, dagen när det skulle bli ett bröllop mellan Marmaris och Ghaol. Dagen som slutade med att Marmaris lagade den långa revan i sin ljuva klänning, som tagit en månad att sy, och färgade den svart. Sedan gick hon alltid i svart, hukande mellan husen.

Men om morgonen fanns bara lycka. Ghaol hälsade sin brud, som sig bör, med en påse nötter. Ghaol som inte bott ens ett år ibland dem men som köpt den största egendomen och gjort sig respekterad. Han hade fyrtionio får och femtioen getter och stod varje morgon upp och rakade sitt skägg. Marmaris far var den störste bonden och hon var tränad att bli en god husmor. Ghaol hade uppvaktat henne med violer, som han låtit sina herdar plocka i bergen.

"I tidens gryning", tänkte Marmaris efteråt, "sattes orsakskedjan igång som ledde till besvärligheterna." Det var varken en tröstande eller en smärtsam tanke. Det var bara så det var. Hon hade redan suttit upp framför Ghaol på hans skimmel för att ceremonierna skulle kunna inledas. Då hörde småpojkarna hovklapper. Ingen saknades vid bröllopet men vigselförrättaren lät ändå sina händer sjunka. Någon av gästerna hävdade efteråt att Ghaols ansikte mörknat. Det var redan mycket mörkt. Hur någon kunde se det mörkna var en gåta.

Ett stort sällskap kom ridande. Längst fram en vild kvinna i rött. Hon svängde en paraply som en rusig soldat sin bajonett och vrålade ursinnigt:
- Jag har småbarn hemma, jag har småbarn hemma!
Marmaris böjde på huvudet, som för att visa att ceremonierna skulle återupptas, men i denna rörelse kom hon att se sin tilltänkte och allt i henne stannade upp. Ghaol var märkbart berörd av den viftande kvinnan, som nu skrek:
- Hon stjäl min man! Hon stjäl min man!

Ghaol försökte först smita undan, hävda att han misstagits för en annan och att kvinnan med paraplyet var galen, att han aldrig sett henne förut med mera sådant. Först när hans egen far lösgjorde sig ur hopen runt kvinnan i rött och barskt tillrättavisade sin son, föll han i frustande gråt.
- Jag ber om tillgift, Marmaris, snorade han. Jag var fast i ett fängelse och trodde jag hade funnit en väg ut.
Vid ordet "fängelse" kastade sig den främmande kvinnan över Marmaris och drog upp en repa i brudklänningens hela längd med den vassa paraplyspetsen. Då gled Marmaris ner ur sadeln och gick därifrån utan att se sig om. Men hon gick till kärret och lade sig ned invid det i klänningen som var len som maräng. Det fanns ingenting som rörde sig i henne. När mörkret började bädda åt henne gick hon hem och tog fram bykkaret och färgmedlet.

(Utmaning: skriv om en tvist)

9 kommentarer:

  1. len som maräng det uttrycket gillade jag. len som maräng det söta som först fyller smaken. beskheten som kommer i slutet, det kladdiga som man helst vill slippa
    grymt

    SvaraRadera
  2. Jag lever mig in i texten och upplever gammal tid, så rider hon in med ett paraply. En typisk marmoriadetalj, man vet aldrig riktigt var man är. Gillar det.

    SvaraRadera
  3. Samma tänkte jag. Paraply mitt uppe i allt och min bild om nånting som händer för längesen omkullkastas. Suverän text som vanligt.

    SvaraRadera
  4. Vilka världar du tar oss till. Vilka färgstarka ingredienser. Inledningen är suverän och håller vad den lovar om fortsättningen.

    SvaraRadera
  5. En härlig text! Jag fick känslan av att vara närvarande på bröllopet. Också jag gillar "len som maräng" men också slutet "hon gick hem" osv.

    SvaraRadera
  6. En härlig text. Jag ser kvinnan som kommer som en lejoninna som rasar. Väldigt målande beskrivning.
    Var hittar du fantasin för sådant?
    Härligt!

    SvaraRadera
  7. Underbar inledning som väcker intresse och nyfikenhet hos mig att vilja veta vad som ska hända. Mycket skickligt gjort åter igen! =)

    Dessutom vill jag bara tillägga att jag älskar dina val av namn. Hur kom du på dem?

    SvaraRadera
  8. En fantastisk historia, skickligt berättad med ett fantastiskt språk.
    Tack för din kommentar till mitt inlägg. Det är befriande att du och flera andra också har liknande inställning som jag till onödiga tvister. Vi har väl gjort vår del?

    SvaraRadera
  9. åj.. sicken historia, såhistorisk våldsamt bildrik,,, härligtatt läsa..

    SvaraRadera