Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 30 juli 2009

Utmaning 211 - Brodern berättar

Jag är Henath. Ni känner mig inte. Jag är den förlorade sonens broder. Han som gnäller. Sålunda går berättelsen som Jesus hittade på i ögonblicket eller snodde. "Genier stjäl, amatörer lånar", var det någon som sa. Nåväl, historien:

En man hade två söner. Den yngste tog sin halva av arvet och for iväg utomlands och festade upp alltihop, hamnade i misär och kom så småningom krypande hem till pappa för att kanske kunna få bli lantarbetare hos honom. Pappa blev överlycklig och ställde till med stor fest. När jag, den äldste sonen, kom hem från fälten och såg vad som pågick, blev jag skitarg men pappa lugnade mig. "Allt mitt är ditt", sa han. Och "Din bror var död, men lever igen."

Jag är Henath. Alla känner mig, liksom alla känner Marta. Gnällspikarna. De som inte valt den goda delen. De som tänker på millimeterrättvisa och materiella ting medan andra är jätteandliga och sitter och slöar eller festar. Ett ögonblicks ilska efter en hård arbetsdag, och vips, så hamnar man bland Kain och de andra skurkarna i Bibeln.

Men jag tänker på alla de andra kvällarna efter en hård arbetsdag, när jag först badade vid utkällan och klädde mig i en klädnad av grovt linne som doftade obestämt av ledighet. När mamma satte för mig en spilkum mjölk och ett fat med spickensill och strök mig över håret och kinden. "Vi kanske kan ta oss ett parti sen?" kunde hon fråga, medan hon skar upp smör och lade i en keramikbytta som hon ställde bredvid knäckebrödsburken.

Sen spelade vi kille, far, mor och jag. Och jag fick killen kvar på slutet och vi skrattade. Och fotogenlampan rykte litetgrand men det var gott om luft. Vi pratade inte mycket, fällde en kommentar om fåren eller sådden, gottade oss i gamla trötta fraser: "Du lever på lånad tid". "Äntligen kom leken i människohänder". Varje dag. Detta under. Mammas hand. Pappas plirande blå ögon. Vilan hos dem i hemmet varje kväll när man kommer hem.

(Utmaning: skriv om att vara efterlängtad)

8 kommentarer:

  1. Jag kan faktiskt komma med så mycket mer än att jag håller med Marina.
    Du använder orden på ett ljuvligt sätt.

    SvaraRadera
  2. ännu en sådan här fantastisk text av dig som bara du kan göra du är stor i mig dina texter är stora i mig. jättebra

    SvaraRadera
  3. Du har en sådan känsla för detaljer som ger dina texter en känsla av att vara viktiga, att verkligen betyda något. Som om man inte läser dem går man miste om något väsentligt, och det är ju helt sant. Stort.

    SvaraRadera
  4. Jag är förtjust i ditt försvar för gnällspikarna i Bibeln. Och sedan den stilla bilden från köket, utkällan, spickensill. Fint.

    SvaraRadera
  5. Allt är redan sagt. Jag kan bara hålla med.

    SvaraRadera
  6. Jag säger som Anna; allt är redan sagt!

    SvaraRadera
  7. Jag är lite ledsen för att du kallar mig och Marta för gnällspikar. Tala för dig själv Henath,vi är ju bara plikttrogna. ;-)
    ...och kanske lite avundsjuka och bittra för att det inte ställs till fest för oss, som troget håller hemmet redo att ta emot slarvpellarna som om de utfört stordåd där ute i det farliga okända.

    SvaraRadera
  8. Klart att jag begriper, trots min lärares förtvivlan över mina stapplande franskförsök. Texten ska förbättras ordentligt så att även prosan kan anses vara intressant, mer händelser ska bakas in och ingå i mitt huvudprojekt, där har du rätt, i slutet. Läs gärna början på

    http://www.bokmanglarn.se/files/Jag och Maria.pdf

    Det här med röst, jag bestämmer en röst och den håller jag mig till i den roman jag skriver på. Var noga där. Det är viktigt för helhetsintrycket, det ska sjunga om texten och ha samma melodi genom hela boken.

    Din text tyckte jag var fin, detaljrik och gestaltande, men tänk på rösten.

    SvaraRadera