Man kan bli stor, tröstar hon sig med. Det kan hända även henne. Hon tittar misstroget på sina magra armar. Hur skulle...? Visst har hon växt sedan hon var en baby men att det i hennes lilla kropp ska finnas kraft att... Nej. Hon har inte riktigt den framåtandan.
Minst är hon alltid också.
- Du som började skolan ett år för tidigt, säger klasskamraterna när de vill sätta henne på plats.
- Jag började skolan tjugofem dagar för tidigt, säger hon ofta i mothugg.
Hon är född den 25 januari. Är bara ett par månader yngre än många av dem.
- Vore det inte bättre för dig att gå i skolan med folk i din egen ålder? säger Maria en dag, släpigt. Då går de i sexan. Det är som ett slag i magen. Hon tycker att hon är trygg och accepterad. Ungefär tre månader senare kommer hon på vad hon borde ha svarat:
- Vore det inte bättre för dig att gå i skolan med folk som är ungefär lika intelligenta som du?
Maria är ingen studiebegåvning men har yttre företräden. Hon kommer att bli vuxen, det är inget snack.
Spinkig och ett halvt huvud kortare än de andra trälar hon på. I badhuset blir hon blå om läpparna. Hon hatar badhuset, blir sömnig av att vara i vatten. Om hon kom på att hata. Hon är rätt timid. Hon och Leffe är de sista som är kvar i barnbassängen. Håglöst ser de till att aldrig lära sig simma så pass att de kommer ut till de andra i tjugofemmetersbassängen.
Den långa marschen tillbaka till Vasaskolan. Istappar i håret. Underliga spel som hon inte förstår. Folk som är vänner ena dagen och inte den andra. Vad man ska skratta åt och inte. Hackordningar. Hon ser sig som en fågel som kan flyga mellan grupperna, till synes välkommen överallt. Ja, hon accepteras för det mesta, som ett litet sällskapsdjur, kanske just för att de märker att hon inte riktigt förstår. Hon tänker inte lära sig heller.
Hur udda hon är kommer hon säkert aldrig att komma på. För evigt finns förklaringen där, carte blanche att vara disträ och oförmögen: "Hon är ett år yngre än vi". Respekteras men tas aldrig helt på allvar. En sorts maskot, en liten sparv.
Gäst hos verkligheten. Hur kan en så tråkig bok gömma sig innanför pärmar med en så vacker titel? De bara går utefter järnvägen hela tiden. Hon läser Operationen istället, bestämmer sig för att bli författare eller neurokirurg. Helst båda. Författare är väl inget jobb? Pippi tycker hon om men ställer sig ibland oförstående. Mest inför krumelurpillren. "Lilla, lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur". Bara en skönmålande vuxen kan hitta på en så fånig ramsa. Det finns inga fördelar med att vara liten. En vuxen kan välja. Författare eller neurokirurg.
(Utmaning: skriv om något litet)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jag vill aldrig bliva stur, vuxen författare eller neurokirurg.
SvaraRaderadrömmar och männsikor storhet av litenhet du fick liksom med allt i en liten text av stor betydelse gillar den men den skrapar på ärr inom mig....
Du har en underbar förmåga att beskriva nära hur barn känner det. Utan att försköna eller svartmåla, men med en klarsynthet jag avundas dig.
SvaraRaderaSorgligt men förståeligt att hon inte vill lära sig hur spelet fungerar. Din text visar insiktsfullt hur vi tilldelas roller i livet som vi inte alltid själva vill ha.
SvaraRaderaJag måste hålla med charlotta här, för det är ju så. Vissa har ett helt harem av kompisar, medan vissa förhoppningsvis har två.
SvaraRaderaBarn vill ju inte skämmas och erkänna att de inte kan simma, men min son fick extra simning i småskolan då de andra hade lektion i klassrummet. Han kom på den smarta idén att om han låtsades att han inte kunde simma så fick han vara i badhuset oftare.
SvaraRaderaHon i din berättelse kanske är lika smart.
Den tjejen gillar jag skarpt!! Det finns något gott i att få vara annorlunda men ändå accepterad. Och att slippa att förstå spelen, all taskig manipulation. Själv är du en mästare i att väva texter!!
SvaraRaderaJag gillar den här texten väldigt mycket. Jag har läst den flera gånger. De här barnen känner jag. Jag har mött dem dagligen i 10 års tid. Grupprocesser är så himla intressanta och något jag jobbar med, liksom människors personliga, kognitiva och emotionella utveckling. "Underliga spel som hon inte förstår. Folk som är vänner ena dagen och inte den andra. Vad man ska skratta åt och inte." får mig ändå att känna att den här flickan kanske t.o.m. har Asperbergs syndrom. En smart liten tjej på 11-12 år, som säkert blir neurokirurg om hon nu bestämmer sig för det.
SvaraRaderaMycket bra beskrivning och får en känsla av att du har stor erfarenhet av barn på något sätt.
Tack för din kommentar inne på min blogg. Den fick mig att läsa och reflektera kring min egen text igen. Så som du upplevde den...lång och förvirrande...det var precis de känslorna jag hade när jag satt på neonatal i fem veckors tid och försökte hålla alla känslorna i kroppen på plats. Det var kul att jag förmedlade det till någon, även om jag inte ens tänkte på det när jag skrev.
En väldigt fin beskrivning av barns tankar, funderingar! Som jag sagt tidigare tycker jag det är underbart att du kan känna som ett barn och sätta ord på det. Däremot håller jag inte med dig om att Gäst hos verkligeheten är tråkig!! Men det är oväsentligt.
SvaraRaderaEster