Hon visste inte vart vi skulle fara, ändå tog hon det säkra för det osäkra - som det heter - och bar med sig ett stort rektangulärt paket. Jag förstod på paketets storlek och form att hon trodde att det skulle finnas möjlighet till reflektion. Reflektion i hennes mening. Men i djupa, mörka hålor hjälper speglar föga.
Jag tog henne till skyddsrummet vid Stora Mossen, som MC-klubben just utrymt. Där hade jag redan samlat mina övriga klienter. Hon var den som var mest illa däran, därför tog jag henne dit sist. Mannen som kan tala med hundar tar inte in den mest störda pitbullen i hundgården först. Jag är den fula som kan tala med vackra. Av många anledningar föredrar jag att göra det i beckmörker.
När vi kommit in i mörkret, försöker vi bekanta oss med varandra. Det är vanskligt för de spegelsköna, för de är så vana vid att jämföra sig. En rangordning upprättas omedelbart på grundval av utseende. Det går inte i en mörk bergshåla. De hänvisas till att jämföra foundation-märken. Efter en stund lugnar de ner sig. Jag vet att det kommer att gå bra. Jag sänder ut en lugn, stark energi, precis som Mannen som kan tala med hundar. Jag är flockledaren.
Jag börjar mitt ganska långa, improviserade tal. "Jag vill tala med er om en spegel", säger jag. "Eller, rättare sagt, två".
Jag berättar först om Narcissus, förstås. Narcissus vid sin göl. Som förvandlas. Jag uppehåller mig ganska länge vid honom. Visar på olika sätt med ord hur mina klienter börjat stelna. Är på väg att bli som han.
Men sedan berättar jag om Enyatta, som vaknade en morgon och trodde att hon förlorat sitt huvud. Hon rusade runt i vild förtvivlan och lugnade sig inte förrän en spegel räcktes fram till henne och hon fick se sitt huvud. Det är en buddhistisk parabel.
En spegel som fängslar, således, och en som befriar. Jag förklarar för dem hemligheten med den befriande spegeln.
Narcissus speglade sig i stilla vatten. Enyatta i en borstad metallbit. De speglar som mina klienter smugglat hit är av metallbestruket glas. De får behålla speglarna. De får behålla krämerna och stiften. Jag tar ingenting ifrån dem. Men efter en vecka i mörker har de förändrats. Befriats. Då sänder jag ut dem igen. Det är rörande att se dem. De är som blinkande små valpar, ystert nyfikna på allt.
(Utmaning: skriv om en spegel)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
det här lät som en spännade terapi,
SvaraRaderaskulle vilja har mera att läsa om just denna texten den lockade mig att bli nyfiken....
Konstigt, jag skrev faktiskt en kommentar tidigare idag, men av någon anledning kom den inte med. Om jag kommer ihåg rätt så skrev jag att du som vanligt har en bra blandning mellan fakta och berättande. Jag gillar tanken på att människan kan bli av med sin fåfänga på det viset. Tycker kanske att du nästan ursäktar dig med -som det heter- för att försvara uttrycket säkra för det osäkra. Jag gillar verkligen att ta del av dina texter. Och jag gillar när du påpekar detaljer i mina. Det är roligt med positiv kritik, javisst, men konstruktiv kritik gör gott ibland också.
SvaraRaderaJag gillar verkligen jämförelserna du gör. Du skriver så målande, så fängslande. Du väcker min nyfikenhet och jag vill bara läsa vidare. Härligt. /Betty
SvaraRaderaHej Mamoria! Jag tycker det är kul att du tagit intryck av mannen som talar med hundar. Han skulle nog bli förvånad hur du använder hans taktik, fniss! En spegel som fängslar och en som befriar, häftigt tycker jag!
SvaraRaderaTack för din hälsning. Min inspiration just nu går upp och ner. Har mitt i sommren börjat ett nytt jobb. Ledig just nu men har besök av Londondotter som jag delar min tid med.
Kul att se dig så aktiv för jag läser även om jag inte hinner skriva.
Mycket klokt att ta in de "spegelsköna" (nytt ord för mig) i mörkret. Rangordningen pga av utseende är så sublim, men ändå så vanlig. Många skulle verkligen behöva den där veckan i mörkret som du kan erbjuda.
SvaraRadera