Utmaning 212 - Möte i Roslagen

De blir bekanta på bussen från Rimbo. Hon är på väg från ett innan, han färdas mellan ett nu och ett sen. Han är frälsningssoldat, ung, uniformen utbytt mot ett färgglatt rockmärke. Bubblar av väl paketerad glädje. Hon har en dag av otydliga konturer. Muttrar korta frågor in i hans skägg. De står i ett svajigt dragspel mitt i arton meter buss. Han blev frälst 2003. Hon är ointresserad, inte fientlig. Så han har funnit meningen. Det låter statiskt. Finna, fann, funnit.
- Det är ett starkt verb, säger hon.
- Kul att du tycker det!
- Jag menar oregelbundet.
- Va?
- Never mind.
De kränger vidare en halvmil.
- Du, då. Är du sökare, eller?
- Nej. Jag är poet.
- Poeter är väl sökare?
- Jag är nog en finnare. Jag finner inte en gång för alla, som du, utan hela tiden. Jag finner det rätta ordet. Ibland. Men jag söker inte. Jag väntar, eller smakar, eller känner med fingrarna.
- Var lär man sig det?
Hon tänker en stund.
- I kapellet. Det är den enda poesiskola jag gått.
Hon lutar huvudet aningen bakåt och sjunger lågt men med klang:

"Så den ädla säden
re'n i morgonväkten
och för själars frälsning
offra dig och brinn
väntande på hösten
då i skördeanden
vi få under jubel
bärga skörden in."

Luften tillrar mellan dem. De fnissar försiktigt åt de andra passagerarnas blickar och miner, bildar en kupa av plötslig samhörighet.
- "Skördeanden", säger hon. Förstår du att jag var salig? Jag fattade noll och var salig. Den rimmar knappt ens. Det är ovanligt.
- Hur gammal var du?
- Tio, kanske. Jag satt på en egen bänk med Emsertabletter i handväskan och kände mig stor. "u":et i "jubel" var långt och Tant Nilsson som ledde sången från pianot lät det gå mot "o". "Joooobel".
- "Det är "o":na i orden som gör 'et".
- Var lärde du dig poetik? frågar hon frälsningssoldaten.
- Direkt från "Fem myror är fler än fyra elefanter".

Han har läst sig till allt han tycker men de samtalar fint. Vid Tekniska högskolan viker han av mot tunnelbanan. Hon ska vandra till Odenplan med tung packning. De vinkar viftande, som små barn, från varsin sida spärrarna.

(Utmaning: skriv om att skörda)

Utmaning 211 - Brodern berättar

Jag är Henath. Ni känner mig inte. Jag är den förlorade sonens broder. Han som gnäller. Sålunda går berättelsen som Jesus hittade på i ögonblicket eller snodde. "Genier stjäl, amatörer lånar", var det någon som sa. Nåväl, historien:

En man hade två söner. Den yngste tog sin halva av arvet och for iväg utomlands och festade upp alltihop, hamnade i misär och kom så småningom krypande hem till pappa för att kanske kunna få bli lantarbetare hos honom. Pappa blev överlycklig och ställde till med stor fest. När jag, den äldste sonen, kom hem från fälten och såg vad som pågick, blev jag skitarg men pappa lugnade mig. "Allt mitt är ditt", sa han. Och "Din bror var död, men lever igen."

Jag är Henath. Alla känner mig, liksom alla känner Marta. Gnällspikarna. De som inte valt den goda delen. De som tänker på millimeterrättvisa och materiella ting medan andra är jätteandliga och sitter och slöar eller festar. Ett ögonblicks ilska efter en hård arbetsdag, och vips, så hamnar man bland Kain och de andra skurkarna i Bibeln.

Men jag tänker på alla de andra kvällarna efter en hård arbetsdag, när jag först badade vid utkällan och klädde mig i en klädnad av grovt linne som doftade obestämt av ledighet. När mamma satte för mig en spilkum mjölk och ett fat med spickensill och strök mig över håret och kinden. "Vi kanske kan ta oss ett parti sen?" kunde hon fråga, medan hon skar upp smör och lade i en keramikbytta som hon ställde bredvid knäckebrödsburken.

Sen spelade vi kille, far, mor och jag. Och jag fick killen kvar på slutet och vi skrattade. Och fotogenlampan rykte litetgrand men det var gott om luft. Vi pratade inte mycket, fällde en kommentar om fåren eller sådden, gottade oss i gamla trötta fraser: "Du lever på lånad tid". "Äntligen kom leken i människohänder". Varje dag. Detta under. Mammas hand. Pappas plirande blå ögon. Vilan hos dem i hemmet varje kväll när man kommer hem.

(Utmaning: skriv om att vara efterlängtad)

Utmaning 210 - Arvet från krutkällaren

Söndag på Slånbärsgården. Blå blom och ny löpare på bordet. Inte sju sorter men pinfärskt bröd. Vi pratar om mostrarna, Tant Rosa, Tant Blå och Tant Orange. För mig är det så, att tant Rosa och Tant Blå alltid har rätt... ja, i alla fall är Tant Orange alltid knäpp. För mig. Snäll men knäpp. Eller, rättare sagt, en ragata. Men nu säger mamma att även Tant Blå är fjantig. "Fjantig" är det ord hon använder. Tant Blå är fjantig för att hon alltid ska dölja allt för Tant Orange. Ja, för mamma också. Jag misstänker att det är det senare som får henne att reagera. Systrarna vill veta allt och baktalar varandra för det. Tant Blå och Tant Rosa kan börja gråta för Tant Oranges informationsanskaffningsterror. Mamma är tuffare.

När jag kör hem, tänker jag på deras uppväxt i krutkällarens vaktmästarboställe. Jag har inte många bilder av den, ser bara hur de sitter i snygga femtiotalsklänningar, i taket ett virrvarr av linor med handvirkade dambindor på tork. De sitter där och pratar, som man gjorde innan teven kom. Precis som nu viftas det väl med händerna, skakas på huvudena och röster höjs. Ivern! Vitaliteten! Högt och lågt debatteras och, förstår jag nu, recenseras. Det tycks om allt, ofta i fördömande ordalag, ibland i prisande. Några mellanlägen finns inte.

Det här är den kultur jag är fostrad i. Min livsluft. Det är hälften av min genuppsättning. Visste inte att annat fanns. Umgängesmönstret i Kims familj är annorlunda men det är först nu, efter tjugo års liv tillsammans, jag börjar förstå att de inte är en kuriös avvikelse från normen, utan att de också kanske är norm. Ett annat universum har de hjälpt mig att öppna, ett som inte är dikotomiskt, utan har många små puttriga centra som kan utforskas.

Jag blir ivrig där. Vill vända och tala om för mamma min enkla, revolutionerande insikt: Det du har tagit ställning till, etiketterat som "dåligt", kan du inte utforska. Det stängs för vidare betraktande. Således kan jag inte heller kategoriskt stänga dörren till det kategoriska klimat jag växte upp med. Jag skulle inte kunna, ens om jag ville. Jag är det.

(Utmaning: skriv om att finna fel)

Utmaning 209 - Rättvisan och konsten

Det här var en sådan där gång när jag inte förstod mig på mamma. Eftersom jag sjöng och läste bättre än Anna-Maria, som sjöng falskt, låg det väl i allas intresse att jag sjöng och läste mest när vi två spelade upp program för min och Anna-Marias mamma? Hon var trög på att lära in också, Anna-Maria. Om hon skulle sjunga mer, skulle vi inte kunna ge lika långa och spännande program på temata som "Vår" och "Höst" för mammorna, när de satt och drack kaffe efter jobbet.

Men jag argumenterade inte. Inte mycket. Mamma kom med en sådan där "man ska vara snäll"-propå som fungerade ögonblickligen på mig, även i ett sådant här fall, när jag visste att Anna-Maria inte ville sjunga mer än hon redan gjorde. Faktiskt. Jag anade att Tant Birgitta, Anna-Marias mamma låg bakom. Hon var nog den minst kulturella av oss alla fyra. Jag hade inte helt klara aningar om vad "kulturell" var men jag visste att jag var det. Alla våra sånger och dikter var hämtade ur gamla böcker. De gamla böckerna var bättre. Ibland stod det till och med "voro" och "stodo" i dem. Jag rös av välbehag. Hemma hade jag pillat åt mig en blåklintsblå bok med sedelärande berättelser som måste ha varit morfars, för han var född på 1800-talet och den här boken var tryckt då. Jag tyckte om att tänka mig, att morfar legat och läst samma sagor ur samma bok när han var liten som jag gjorde nu. Jag var kulturell. Det var gammalstavning i boken.

Som allt annat ebbade mina och Anna-Marias program ut. Det var inte roligt längre när det var millimeterrättvisan och inte konsten som skulle styra. Mamma och Tant Birgitta fick dricka sitt eftermiddagskaffe utan kultur.

(Utmaning: skriv om att förtjusa en publik)

Utmaning 208 - Det svarta hålet

Hon är ett svart hål. Det är som om hon inte tror att någonting är viktigt. Att låna ut böcker till henne är att kyssa dem adjö. Hon har min Welcome to the Desert of the Real, en vacker liten bok, som jag fick av Phil innan han visste om han skulle kunna få tag på den i samma upplaga till sig själv. Jag vet att hon har den, någonstans bland sina samlade kesoburkar, barnklänningar från sextiotalet och trettio år gammal kurslitteratur, men hon har inte ens hört talas om den. "Zizek", säger jag. "Slavoj Zizek. Du hade läst honom i DN och ville läsa mer." Jag minns inte vad hon svarar. Hon rycker på axlarna med sina ord. Men det är jag som är den slarviga. I just vår subkulturs lilla rollfördelning är det så: jag är den slarviga. Hon är alfahonan, som ordnar och ställer för flocken. Hon ser inte sin skugga, den belamrade källaren med sin svaga doft av ruttet.

Men nu är det viktigare. Nu är det protokollet. Protokollet från årsmötet, som skulle justeras. Och min hårddisk har pajat. Och det har gått tre månader. Det enda beviset på att det där mötet har ägt rum ligger någonstans bland hennes papper - förhoppningsvis - eller i något upplag av crème fraiche-burkar. Och hon har aldrig fått det. Kan inte ens dra sig till minnes att hon blev justeringsman. "Vännen. Nu hittar du på." Nej, jag hittar inte på. Just för att jag är slarvig vet jag att jag skickade henne protokollet. Och skrev att det var viktigt. Att det var ett steg på vägen till att utesluta Bengt. Jag hittar aldrig på.

"Det är ett oförklarligt försvinnande", säger jag till ordföranden. "Och min hårddisk har gått sönder."
Vi har känt varandra ända sedan Uppsala. Jag kan inte utlämna henne.
"Vi får försöka rekapitulera." säger ordföranden hjälpsamt.
"Men alla voteringarna!" säger jag. "Kontrapropositionerna."
"Har du inga anteckningar?"
"Slängde dem när jag skrivit protokollet. Rutin. Man räknar inte med att hårddisken ska lägga av."

Vi blir kanske inte av med Bengt. Men protokollet kommer nog att komma fram, någon gång när ingenting betyder något längre. Den tiden brukar också komma.

(Utmaning: skriv om ett oförklarligt försvinnande)

We

"We are the world..." nynnar han med underligt ansträngd stämma. Den underliggande kvarten som vanligt för låg. Och dimma. Jag ser det på hans ögon. Han går in i dimman nu.

Det värsta är att han tror på det. Han tror på det svulstigt kvasireligiösa. Vagga av och an. BandAid. Han har lyssnat till det här och "Tomorrow" i tjugofem år. Förstår inte att alla andra har slutat. Om han förstod skulle han ändå fortsätta. Han har ingen stolthet. Eller så är det just det han har. Rispiga LP-skivor. Kassettbandstrassel upprullat med en gammaldags blyertspenna i trä. Han är fyrtioåtta och luktar pojkrum.

Lägg av, fräser jag åt "there's a choice we're making" slickande nära mitt öra. Han tror han kan förföra med det som bara är ägnat att störa. Men det är klart. När vi träffades tyckte jag att det var charmigt. Då var han inte fyrtioåtta, han var fyrtiofyra och ett halvt. Det var på en karaokebar. Jag är medveten om att jag visste exakt vad jag gav mig in i. Men då förstod jag inte att han var monoman.

Själv sjöng jag Pretenders "Hymn to her". En del säger att vi är samma andas barn. Men jag vaggar inte. Och jag kan byta låt. Skulle kunna, om jag kunde några låtar.

(det kom ingen Skrivpuffsutmaning idag, så jag fick göra en själv med tärning och DN. Fjärde sidan, tredje spalten, femte ordet: we)

Utmaning 207 - Vår abbot

Det är abboten som städar här. Han går ständigt omkring med en dammborste av strå. När han går förbi ett skåp eller ett altare, dammar han det, om han inte är på väg in i zendon. Han dammar i full uppmärksamhet. Det ser ut att gå så sakta för honom, noviser brukar störta till hans hjälp, men han visar dem lugnt in i zendon eller köket. Detta är hans domän. Var afton sopar han hela klostret och kvällen före vart och ett av månens kvarter skurar han. När skriver han sina dharmatal? Han behöver inte skriva dem. När tar han emot gäster? När gästerna dyker upp. När vilar han från sitt ansvarsfulla arbete med dokusan och undervisning och administration? När han sover och när han städar. Detta är en gammal sed i vårt kloster, som många känner till men inte alla.

En besökare kom till klostret sent en kväll, när vår förre abbot just avslutade sin sopning ute på dörrstenen. Med sirliga, väl avvägda tag föste han samman det grus och boss och damm han fått ihop.
- Städarmunk! skrek besökaren, som besökare brukade göra. Tag mig till din abbot.
Vår förre abbot upphörde omedelbart med vad han höll på med, slog ihop händerna till hälsning och gick före mannen in i abbotens rum, visade främlingen att sitta och satte sig själv mitt emot honom. Mannen blev ställd. Abboten började fnissa. Eftersom besökaren fortfarande inte visste om han framför sig hade en galen städare eller en städande abbot - vilket vore lika galet - fortfor han att vara tyst.
- Vad vill du mig? sa abboten till slut.
- Jag vill veta hur man blir riktigt effektiv, svarade mannen med tvekan. Är det några särksilda sutror man ska läsa eller finns det övningar man kan göra?
- Försök med att vara riktigt långsam.
Då förstod besökaren att oavsett om det var en städare eller abbot han hade framför sig, var det en galning. Han beredde sig att stiga upp från zafun men så kom han på andra tankar.
- Abbot! Städarmunk! Får jag stanna i ditt kloster ett år och lära mig effektivitet?
Abboten böjde jakande huvudet mot vår nuvarande abbot.

(Utmaning: skriv om att göra något långsamt)

Utmaning 206 - Besvärligheterna

Häpnadsväckande skön var bruden om morgonen, sköljd i rosenvatten och dagg. Om aftonen solkad, sölad, rispad och i gråt, ty tiden hade lidit och besvärligheterna kommit. "Besvärligheterna" - det var så den kom att heta allt därefter, dagen när det skulle bli ett bröllop mellan Marmaris och Ghaol. Dagen som slutade med att Marmaris lagade den långa revan i sin ljuva klänning, som tagit en månad att sy, och färgade den svart. Sedan gick hon alltid i svart, hukande mellan husen.

Men om morgonen fanns bara lycka. Ghaol hälsade sin brud, som sig bör, med en påse nötter. Ghaol som inte bott ens ett år ibland dem men som köpt den största egendomen och gjort sig respekterad. Han hade fyrtionio får och femtioen getter och stod varje morgon upp och rakade sitt skägg. Marmaris far var den störste bonden och hon var tränad att bli en god husmor. Ghaol hade uppvaktat henne med violer, som han låtit sina herdar plocka i bergen.

"I tidens gryning", tänkte Marmaris efteråt, "sattes orsakskedjan igång som ledde till besvärligheterna." Det var varken en tröstande eller en smärtsam tanke. Det var bara så det var. Hon hade redan suttit upp framför Ghaol på hans skimmel för att ceremonierna skulle kunna inledas. Då hörde småpojkarna hovklapper. Ingen saknades vid bröllopet men vigselförrättaren lät ändå sina händer sjunka. Någon av gästerna hävdade efteråt att Ghaols ansikte mörknat. Det var redan mycket mörkt. Hur någon kunde se det mörkna var en gåta.

Ett stort sällskap kom ridande. Längst fram en vild kvinna i rött. Hon svängde en paraply som en rusig soldat sin bajonett och vrålade ursinnigt:
- Jag har småbarn hemma, jag har småbarn hemma!
Marmaris böjde på huvudet, som för att visa att ceremonierna skulle återupptas, men i denna rörelse kom hon att se sin tilltänkte och allt i henne stannade upp. Ghaol var märkbart berörd av den viftande kvinnan, som nu skrek:
- Hon stjäl min man! Hon stjäl min man!

Ghaol försökte först smita undan, hävda att han misstagits för en annan och att kvinnan med paraplyet var galen, att han aldrig sett henne förut med mera sådant. Först när hans egen far lösgjorde sig ur hopen runt kvinnan i rött och barskt tillrättavisade sin son, föll han i frustande gråt.
- Jag ber om tillgift, Marmaris, snorade han. Jag var fast i ett fängelse och trodde jag hade funnit en väg ut.
Vid ordet "fängelse" kastade sig den främmande kvinnan över Marmaris och drog upp en repa i brudklänningens hela längd med den vassa paraplyspetsen. Då gled Marmaris ner ur sadeln och gick därifrån utan att se sig om. Men hon gick till kärret och lade sig ned invid det i klänningen som var len som maräng. Det fanns ingenting som rörde sig i henne. När mörkret började bädda åt henne gick hon hem och tog fram bykkaret och färgmedlet.

(Utmaning: skriv om en tvist)

Utmaning 205 - På tillväxt

Man kan bli stor, tröstar hon sig med. Det kan hända även henne. Hon tittar misstroget på sina magra armar. Hur skulle...? Visst har hon växt sedan hon var en baby men att det i hennes lilla kropp ska finnas kraft att... Nej. Hon har inte riktigt den framåtandan.

Minst är hon alltid också.
- Du som började skolan ett år för tidigt, säger klasskamraterna när de vill sätta henne på plats.
- Jag började skolan tjugofem dagar för tidigt, säger hon ofta i mothugg.
Hon är född den 25 januari. Är bara ett par månader yngre än många av dem.
- Vore det inte bättre för dig att gå i skolan med folk i din egen ålder? säger Maria en dag, släpigt. Då går de i sexan. Det är som ett slag i magen. Hon tycker att hon är trygg och accepterad. Ungefär tre månader senare kommer hon på vad hon borde ha svarat:
- Vore det inte bättre för dig att gå i skolan med folk som är ungefär lika intelligenta som du?
Maria är ingen studiebegåvning men har yttre företräden. Hon kommer att bli vuxen, det är inget snack.

Spinkig och ett halvt huvud kortare än de andra trälar hon på. I badhuset blir hon blå om läpparna. Hon hatar badhuset, blir sömnig av att vara i vatten. Om hon kom på att hata. Hon är rätt timid. Hon och Leffe är de sista som är kvar i barnbassängen. Håglöst ser de till att aldrig lära sig simma så pass att de kommer ut till de andra i tjugofemmetersbassängen.

Den långa marschen tillbaka till Vasaskolan. Istappar i håret. Underliga spel som hon inte förstår. Folk som är vänner ena dagen och inte den andra. Vad man ska skratta åt och inte. Hackordningar. Hon ser sig som en fågel som kan flyga mellan grupperna, till synes välkommen överallt. Ja, hon accepteras för det mesta, som ett litet sällskapsdjur, kanske just för att de märker att hon inte riktigt förstår. Hon tänker inte lära sig heller.

Hur udda hon är kommer hon säkert aldrig att komma på. För evigt finns förklaringen där, carte blanche att vara disträ och oförmögen: "Hon är ett år yngre än vi". Respekteras men tas aldrig helt på allvar. En sorts maskot, en liten sparv.

Gäst hos verkligheten. Hur kan en så tråkig bok gömma sig innanför pärmar med en så vacker titel? De bara går utefter järnvägen hela tiden. Hon läser Operationen istället, bestämmer sig för att bli författare eller neurokirurg. Helst båda. Författare är väl inget jobb? Pippi tycker hon om men ställer sig ibland oförstående. Mest inför krumelurpillren. "Lilla, lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur". Bara en skönmålande vuxen kan hitta på en så fånig ramsa. Det finns inga fördelar med att vara liten. En vuxen kan välja. Författare eller neurokirurg.

(Utmaning: skriv om något litet)

Utmaning 204 - Kalas för Gösta

Anki har med sig två ägg från hönorna som pickar utmed taggtrådsstängslet. Hon ägnar all tid hon har över åt att spåra dem för att se var de lägger sina ägg. Protein är viktigt. Så också vitaminer: Rune har ångat en soppa av nässlor. Ångat bara precis så mycket att de mjuknat och tappat stinget. Till dryck kan de inte finna något bättre än sitt vedervärdiga vatten. "Vi låtsas att det är champagne", säger Solveig och ler ett filmstlärneleende med sitt varannantandsgap. De har varit här länge nu. Gösta är den första någonsin som får gå. Det är det de ska fira. Kjell har i hemlighet skrivit några sånger som är lätta att lära.

- Att du får gå måste ju betyda att de ska lägga ner lägret så småningom, säger Rune.
Hans haka hänger, förväntansfullt. Men Gösta säger bara:
- De har sagt att jag sonat mitt brott.
Han har anklagats för att gömma en dator. Det är klart, alla andra är anklagade för grövre brott.
- Hur ska du ta dig hem? undrar Anki, praktisk som alltid.
- Gå. Lifta, kanske.
- Men det är åttio mil!
- Jag tänker känna mig som Bolle i Vägen till Klockrike.
- Det finns ingen annan råd, säger Kjell till Anki. Jag undrar hur mycket trafik det är på vägarna nu?

Frågan hänger i luften medan Anki portionerar ut flisor av ägg i de repiga, olikfärgade plastbunkarna som är deras matskålar. Sen häller Rune sin soppa över. Den smakar kärvt och milt av vår. På okända vägar har Rune till och med fått tag på salt.

Kjell får sitta och hålla på sina hemdiktade sånger. De sjunger En vänlig grönskas och Du lindar av olvon och tyst, tyst, så att kapos inte ska höra, Cornelis. De förbjudna sångerna gör dem fnittriga. Det behövs ingen champagne.

(Utmaning: skriv om en fest)

Utmaning 203 - I mörka salen

Hon visste inte vart vi skulle fara, ändå tog hon det säkra för det osäkra - som det heter - och bar med sig ett stort rektangulärt paket. Jag förstod på paketets storlek och form att hon trodde att det skulle finnas möjlighet till reflektion. Reflektion i hennes mening. Men i djupa, mörka hålor hjälper speglar föga.

Jag tog henne till skyddsrummet vid Stora Mossen, som MC-klubben just utrymt. Där hade jag redan samlat mina övriga klienter. Hon var den som var mest illa däran, därför tog jag henne dit sist. Mannen som kan tala med hundar tar inte in den mest störda pitbullen i hundgården först. Jag är den fula som kan tala med vackra. Av många anledningar föredrar jag att göra det i beckmörker.

När vi kommit in i mörkret, försöker vi bekanta oss med varandra. Det är vanskligt för de spegelsköna, för de är så vana vid att jämföra sig. En rangordning upprättas omedelbart på grundval av utseende. Det går inte i en mörk bergshåla. De hänvisas till att jämföra foundation-märken. Efter en stund lugnar de ner sig. Jag vet att det kommer att gå bra. Jag sänder ut en lugn, stark energi, precis som Mannen som kan tala med hundar. Jag är flockledaren.

Jag börjar mitt ganska långa, improviserade tal. "Jag vill tala med er om en spegel", säger jag. "Eller, rättare sagt, två".

Jag berättar först om Narcissus, förstås. Narcissus vid sin göl. Som förvandlas. Jag uppehåller mig ganska länge vid honom. Visar på olika sätt med ord hur mina klienter börjat stelna. Är på väg att bli som han.

Men sedan berättar jag om Enyatta, som vaknade en morgon och trodde att hon förlorat sitt huvud. Hon rusade runt i vild förtvivlan och lugnade sig inte förrän en spegel räcktes fram till henne och hon fick se sitt huvud. Det är en buddhistisk parabel.

En spegel som fängslar, således, och en som befriar. Jag förklarar för dem hemligheten med den befriande spegeln.

Narcissus speglade sig i stilla vatten. Enyatta i en borstad metallbit. De speglar som mina klienter smugglat hit är av metallbestruket glas. De får behålla speglarna. De får behålla krämerna och stiften. Jag tar ingenting ifrån dem. Men efter en vecka i mörker har de förändrats. Befriats. Då sänder jag ut dem igen. Det är rörande att se dem. De är som blinkande små valpar, ystert nyfikna på allt.

(Utmaning: skriv om en spegel)

Utmaning 202 - Storsyndaren

Spiken i kistan. Nu har han ägnat sig åt alla dödssynderna, ändå är han bara sju år. Det var vällusten han hade haft kvar. Vällust. Väl-lust. Det hörs att det är något bra. Ändå är det en synd. En dödssynd. Han har försökt fråga mamma vad synd är men hon är svävande.
- Synd är att missa målet, säger hon. Du vet, som när du kastar pil och inte träffar. Då säger du "vad synd". Eller hur?
Mamma är präst i Svenska kyrkan. Hon slingrar sig alltid. Modigt kastar han ur sig begreppet "dödssynd". Han har tänkt intensivt på det ända sedan han läste om det i en av mammas gamla böcker uppe på vinden. Nu fnyser hon:
- Papistiskt påfund!
Han bestämmer sig för att fråga om vad "papistisk" är en annan dag. "Påfund" tror han att han förstår. Hon märker att han blir tyst.
- Allitteration attraherar, säger hon i ett tonläge som om hon förklarade något.

Samtalet börjar spåra ur. Han går och sätter sig under hängbjörken. Det var här det skedde. Det var i torsdags klockan 13.22. Han hade diskret kollat tiden på mobilen vid tidpunkten för orgien. Orgien, när Josefin, som redan fyllt åtta, lyfte på volangkjolen en lång stund och han fick se hennes murra! Den såg ut som ett dinosauriehuvud. Från sidan. En camarasaurus. Och björken hängde ner ända till marken och den cirkelrunda ridån formade ett rum som bara var för Josefin och honom. Så hade de tänkt sig det, innan de märkt luktspåren av hundratals kissare.

Josefin har lekt i sin trädgård flera gånger sedan dess men aldrig kastat en blick åt hans håll, Det är nog bara början på syndastraffet, tänker han dovt. Han önskar att han kunde prata med mamma om sånt här. Inte om Josefins murra, det är privat, men om synd. Om högmod och vrede, avund och girighet, frosseri och lättja. Om vällust. Det som han jobbat med hela sommaren. Han får för sig att alla religioner säger att om man är människa, är man syndig. Vem blir inte arg? Vem är inte litet lat ibland? Det vill han fråga någon om. Men mamma är rädd för att han ska "påverkas menligt" om hon säger vad hon tror. I själva verket tror han att under alla sina teorier, tror hon ingenting alls. Hon kanske tror att hon tror.

Skit samma. Nu har han avverkat alla dödssynder och han är bara sju. Vällusten kommer han att komma tillbaka till, vreden säkert också, frosseriet till jul och avunden kommer väl att dyka upp. Girighet - jo. Lättjan har han konstant. Högmodigt kan han konstatera att han är en storsyndare. Vad nu?

(Utmaning: skriv om lust)

Utmaning 201 - Rufus

Det är en klump som är lika stor som en treliters creme fraiche-hink. Det är Rufus, hennes son. Med honom kommer ett nytt slags kärlek. Hon betraktar hans gubblika drag och något i henne droppar som smält tenn. Hon blir svag i lemmarna, obrukbar. Kärleken som en kraftfull, dold process; hon törs inte dela den ens med barnets far. Ändå kan de sitta invid fårskinnsfällen, båda två, långa, långa stunder och bara se på Rufus och le. Men det är inåtvända leenden. De delar blickar men vad som händer inuti dem kan de inte dela. Så är detta både det närmaste och det som är längst ifrån. En känsla så stor att den måste göras osynlig.

Det är en kärlek som penetrerar med sin ishetta, smälter bort strukturer hon noggrant byggt upp. Hon står på botten av ett svart hål med ansvaret, med rädslan. En vanmakt så stor att hon måste dölja den bakom beskäftighet. Hon blir böjlig som ett grässtrå. Med mormor gäller doktor Spock, med mamma Anna Wahlgren och med mödrar i hennes egen ålder caffè latte. Hon undrar om alla dessa barnuppfostringsparadigm bara är strategier för att hålla den bråddjupa rädslan stången. Rädslan för att vara vuxen, ansvarig. För det oerhörda: att svara för en annans liv. Borde inte det vara förbjudet?

Bara ibland, när hon är ensam med Rufus, hittar hon upp ur rädslan. Hans mjuka lemmar rör sig. Från hans mungipa rinner litet mjölk han kräkts upp. Han är bara nu och här. Han ska växa, fråga henne saker, sura. Nu byter de tröja. I jägar-samlarsamhället fanns inga barnuppfostringsböcker.

(Utmaning: skriv om att vara rädd)

Utmaning 200 - Spela kort

Det gnisslar när hon skjuter in stolen på den gistna glasverandan. Två amoriner i fönstret skallrar lätt. Detta blir dagens femte eller sjätte parti. Pappa delar. Hon ler mot sin mor som uppmärksamt betraktar fadern.
- Slicka inte på tummarna, Bengt, säger hon, liksom hon sagt varje gång han delat.
Han blänger. Blicken säger allt om fyrtio års fångenskap och tycks fortplanta sig även till munnen, som förvrids till en grimas.
Två gånger om året är hon här. Alltid i högsommaren, som nu, och till jul. Förr sov hon alltid bort en stor del av tiden, nu sitter hon håglöst och spelar kort, samma kortspel som de spelat sedan hon gick på gymnasiet. De är så glada att hon är här. De är så glada, att det gör ont. I henne. Säkert också i dem. Den rena föräldrakärlekens smärta. Hon suckar.
- Fryser du? frågar pappa.
Hon ruskar på huvudet.
Mellan partierna händer det ibland att de samtalar. De träffas för sällan. Det blir förhör. "Hur går det med...?", "Har du någon...?" "Har ni tänkt på...?" De börjar bli gamla. Borde sälja villan. Hon suckar igen.
- Fryser du?
Hon väntar på undret: att glasverandan lossnar och dalar mot marken.

(Utmaning: skriv en text på 200 ord)

Utmaning 199 - Mitt i almanackan

Eländigt, oländigt oändlig är vår tid: jura, krita. Perm. Kambrium! Årmiljonernas, dagarnas enorma klot ligger mitt i almanackan, skymmer sikten. En dag vaknar du och har blivit medelålders. Ungdomarna som kramas är av en annan generation, vad mera, du vet att äldre människor har sett dem så här i alla tider. Ömt, inte nedlåtande. Du vet att du är gammal för med stillnat sinne, möjligen någon saknad, ser du hos dem hormonerna, livsdjurets liv, och inte kläderna, frisyren, vem som är snyggast. De skulle kunna gå i folkdräkt. Driver dagg, faller regn.

Du vet att du är gammal, för du känner ditt eget livsdjurs liv. Vet att det göder sig, föder sig varje dag, aldrig är stilla, fastän ungdomstiden skuggas av det stora klotet som rullar så trögt. Vet att du vet en hemlighet som de unga aldrig visste: det slutar aldrig. I din sladdriga kropp har du insikter och hemliga kamrar av lust. Om du fick välja, behåller du hellre det liv du har nu än får ungdomen tillbaka.

Måttlöst, fantastiskt stort är tidens klot. Det är knappt så du minns hadeikum. Men kanske, när du går i barndom! Och klotet har rullat ett varv! Alla ska ömka dig för din oförmåga men du sitter bekvämt i blöja och betraktar en pelargonknopp.

(Utmaning: skriv om något stort)

Utmaning 198 - Hej konsument

Det börjar med godiset på väg hem från skolan. För att allt är så tungt. Allt. Skolan. Mamma. Egentligen är den där stunden mitt emellan,vid lösgodiset på Konsum, den enda vila hon har. Sen den förlåtande sötman, de dagar hon har råd.

Det är inte många år som går men de är sega som gyttja. Pengar har hon sällan, pengar till tröst, pengar som dövar när de omsätts i varor. Hon skaffar pengar. Blir otrygg när plånboken är tom. När hon flyttat hemifrån blir det mindre godis, mer mat. Den dyrare osten. Fyra sorters kex. Tryffelolja. Fortfarande är konsumtionen primitiv. Allt hon köper kan stoppas i munnen. Magen är hennes bankfack. Ångesten när pengarna är slut.

Hon växer, får utblick. De primära behoven tillgodoses och hon kan sträcka sig längre än till mun och mage. Hon lever i en kultur där man kan köpa sig en identitet. Hur man passar in har hon aldrig vetat förrän nu. Nyckeln var för enkel. Rätt kläder med de riktiga kulörta knapphålen ger status. Ända till nästa månad, när knapphålen är ute, liksom leggings, och det är en viss kavaj som köper en rätten att existera för de andra, de som räknas. Signalerna om dessa tvära kast är subtila och hon knäcker aldrig helt koden. Köper mycket i onödan.

Så det samlas. Kläder. Inredningsprylar - kläder till hemmet. Hemmet som knappt syns bakom allt hon handlat. Datorer, böcker. Bra saker gör inga hål i kassan. Så har det alltid känts. Ägandet är inte det viktiga, det är köpandet. Fynden. Det som är nyttigt, det som är vackert, det som skulle kunna få henne att passa in, det som skulle göra henne unik. Hon låter målarpenslarna stå. Att köpa är att skapa sig själv. Nog finns inte. Mättnaden driver henne vidare som en hunger.

tack till Sven Lindqvist

(Utmaning: skriv om habegär)

Utmaning 197 - Mittemellanorden

Det finns onda ord och det finns söta. "Godnatt" är sött, och "Gå nu till kiosken och köp dig en glass." De luktar kanel. Alla vet att de är söta ord.

Sen finns det ord som verkar söta men som egentligen är onda. Mest rädd är jag för sådana ord. Jag får inte tala om vilka de är.

Onda ord är enkelt. Det är... Ja, jag vet att ni vet. Jag behöver inte säga några.

Mamma säger aldrig onda ord. Men det finns ord som mamma tror är varken söta eller onda, mittemellan. Hon använder dem jämt. Jämt säger hon att jag ska städa mitt rum. Jag vill så gärna men varje gång hon säger det kan jag inte längre. Det gör ont i bröstet, som peppar. Det måste vara mellanrum mellan hennes ord för att det onda ska försvinna.

Mittemellan-orden använder hon ofta utan mellanrum. Det låter som när det regnar. Jag tror faktiskt att min mamma har fel. Faktiskt. Det finns inga mittemellan-ord. Det finns bara onda och söta. Och hur man sätter ihop dem! Och rösten!

När jag blir stor ska jag tänka på det här. Då ska jag förstå hur ord gör peppar i bröstet, eller kanel. Då ska jag göra långa listor. På dem ska det stå precis hur man ska prata med sina barn. Precis. Och jag ska åka till skolorna där mammorna jobbar och prata med dem, utan mellanrum mellan orden.

(Utmaning: skriv om att tjata)

Utmaning 196 - episk efteråt existens enfald eller

Efteråt karvar vi tavlor i stammarna på de gamla ekarna i backen. Att göra tavlorna går fort, det som tar tid är att plana ut en yta i stammen för dem.

Han ristar spretigt en utriggare i hög sjö, min bild är mer symbolisk. Som vanligt vet jag inte vad den symboliserar men den har många runda former. Det är upp till den som tittar att tolka.

Mor kommer ner och beundrar vad vi åstadkommit. Hon säger inte mycket men jag förstår att hon anser att vi bearbetar det som hänt. Vad det än gäller, anser hon alltid att vi håller på med att bearbeta det som hänt. Det är förbluffande. Själva är vi sällan säkra på att något hänt över huvud taget. Varken den här gången eller någon annan gång.Vi kapsejsade. So what. Vi hade flytvästar på. Nu ska vi skaffa ett stabilare flytetyg. Pontonflotte eller katamaran? Vad vi än väljer, blir det brett och svårstyrt.

Vi sätter oss ner under ett av träden, håller varandras händer och minns den underbara tiden av enfald: mjuka paddeltag upp mot vinden i vår smäckra kajak. Som att smyga i vått gräs i mockasiner.

(Utmaning: skriv fem favoritord på E och en berättelse där minst två av dem är med)

Utmaning 195 - Bichon Havanais

Claude kommer till henne om morgonen. En hårig bringa mot hennes bröst, pashminamjuk tunga mot nästippen. O, fröjd. Lycka är en varm... Men hjälp! Herregud! Klockan är åtta. Den skulle ha varit sex. Vad har hänt? Snubblar ut ur det trassliga täcket. Hittar en blå och en vit socka. Den vita har en rand.
"Claude, Claude!" Makligt kommer han ut ur sovrummet. Sträcker på sig utstuderat långsamt, kastar håret ur ögonen. Vacker, så vacker, i sin ruggiga ragg. Det svider till i bröstet. Men här finns inte tid för trams.
"Varför väckte du mig inte?", säger hon bekymrat och hafsar på sig litet kläder. Inget svar. "Nu får vi verkligen skynda oss."

Det är en annan verklighet därute så här sent. Novemberdagen har grytt och ligger som valsat stål under dem när de lullar iväg. Molly och Maximus, Cooper och Bella har redan varit ute.
"Fais pipi, fais pipi", uppmanar hon. Hennes franska är usel. Hon har till och med glömt hur man böjer 'faire' men med Claude måste hon prata franska ibland. Vad 'bajsa' heter har hon inte tagit reda på.

Hon har levt med Claude i fyra månader nu. Lärt sig leka, lärt sig kärlekens smärta. Det har blivit mycket mindre uteliv, umgänge möjligen hemma, om man hittar någon som uppskattar det. Det har hon uppriktigt sagt inte gjort ännu. Alla hennes vänner är fria och lediga.

Bandet till hennes föräldrar har blivit starkare. De avgudar Claude. Mamma vill till och med prata med honom i telefon. Kallar sig 'grande-mère'.

Det blir en ganska rask runda. Hon är redan så försenad att det egentligen inte spelar någon roll. Claude hittar ett messmörspaket, av allt. Förra veckan kom han dragande med en använd dambinda. Hur hamnar allting ute i naturen?

På hemväg möter de Berit i tjugoåttan, böjd över sin rollator. Hon smusslar fram en godbit.
"Vad var det att han var, sa du? En béarnaise?"
"Bichon havanais, Berit. Bichon havanais."
"Det kommer jag aldrig att kunna lära mig."
"Det spelar inte så stor roll."
"Söt är han, i alla fall. Och du får motion. Går det bra, tycker du?"
"Ja, det tycker jag. Jag säger som Charles M. Schulz: 'Lycka är en varm valp'."
"Men är det inte jobbigt? Jag ser dig ute jämt."
"Nej, att gå ut är inte jobbigt. Det är väl pälsvården i så fall."
"Bichais..."
"Bichon havanais. Du får förlåta, men vi är sena idag."
"Bichon havanais. Nu ska jag lära mig det."

(Utmaning: dagens tema är förstås 'franskt'!)

Utmaning 193 - Den vakna tiden

Klockan är sjutton noll tre och hon börjar vakna. Uppstigen har hon varit sedan ottan och hon har väl kravlat omkring i sitt liv, öppnat och knutit ihop påsar, stökat med det som är. Ett liv, ett jobb: att upphöja futtigheter till det allra viktigaste. Ett liv, ett jobb. Ägna en timme och trettioåtta minuter åt att reda ut ännu ett av datorns påhitt. Och det var ändå kanske det mest meningsfulla idag. Vad vet hon. Hon bryr sig inte. Nu börjar hon vakna.

Hon låter hakan krypa ner i kashmirsjalen, njuter det mjuka som en snuttefilt mot kinden. Går mot bussen. Det är rusning, hon behöver inte skynda. Bussar tätt, tätt, tätt som impulserna i hennes nervbanor, äntligen. Nu börjar det vakna livet. Det uppmärksamma. En skalbagge landar på hennes handlov och hon stannar för att inte störa, för att inte påskynda dess flykt. Ett kort möte. En sorts förtrolighet. Hon står vaken och stilla på en dånande trottoar. Människor får väja. Hon får en liten puff och skalbaggen lyfter.

Smör och tomater och blåmusslor och toapapper. Hon är vaken för sina inköp, inte för trängseln i butiken. Människorna är människor. De skulle kunna vara hennes vänner. Någons vänner är de, i alla fall. Tjuvläser i kassakön. Köper en bit choklad. Liten, liten. Lindt. Till kaffet.

Hemma på boplatsen. Smulor överallt. Ett hastigt tag med dammsugaren. Det förnärmar katten men det får gå. Hon får besök i afton. Bort intorkade muggar, bort skålar med yoghurtfiligran. Musslorna är alldeles rena och fint slutna. Hon skär purjo. Klappar katten. Det spritter i ryggen. Snart kommer Hans. Han är som hon vill bli: vaken hela dagen. Tills dess är hon glad att hon valt rätt del av dygnet att gå i dvala på.

(Utmaning: skriv om att vakna)

Utmaning 194 - Framme

Natten föll. En krater i ditt bröst. Den vidgades. Så glest, så glest mellan orden.

Sen korsade du det vida vattnet. Stilla paddeltag.

Vi lade betelblad och mynt på dina ögon. Du var framme, slutgiltigt. Ett stycke hade vi fått vara med på vägen. Att komma tillbaka var hårt och ynkligt. Du hade företagit den färd som bara kan begås allena men det var vi som var lämnade med ensamheten.

(Utmaning: skriv om att gå i mål)

Utmaning 192 - Knopmannen

Vad jag inte vet om Spinoza är inte värt att veta. Men jag har en syster också. Hon är besatt av kor. Våra vägar korsas sällan men nu hade de kulturfestival i hennes lilla by och hon bevekade mig att komma dit.

Där stod han, på en hembygdsgård på landet. Han höll i knopslagarworkshopen. Bort månaders bekymmer över Spinozas kartesianska epistemologi. Jag satt med hakan hängande som ett barn på cirkus, förtrollad av vad han gjorde med sina smäckra händer. Mitt eget rep hängde slappt i knät. Jag ville inte förstöra magin genom att börja solka det. För mig var en knop - om den nu var något - en knut, en meningslös härva. Han kunde dissekera en knop, se den för sin inre syn, frammana den ur ett minne, analysera den. Slutgiltigt förförde mig knopmannen när han slog ett slags australiensisk seglarknop genom att kasta repet i en snurrande rörelse i luften. Han hade mig, om han ville. Jag behövde honom. Mitt eget liv led av hälta.

När barnen blev trötta på eftermiddagen tog alla en paus och gick hem och åt. Min knopman stod invid en rödmålad stuga och högg ved. Vad annars. Min knopman. Det var omöjligt att fråga min syster vad han hette.

Mina ögon behövde inte söka honom under kvällen. Ett sjätte sinne hade utvecklat sig - vad skulle Spinoza ha sagt om det? Jag visste alltid var han var. När solen dalade stod han på en klippa invid ån och spelade polskor på fiol, så att svetten stänkte om hans svarta hår. Då frågade jag. Så torrt jag kunde, sa jag till min syster: "Han är ganska duktig. Vem är det?" "Å, det är Peter", svarade hon. "Han är distriktsläkare inne i stan. Jag har berättat om dig och han är så nyfiken, för han håller på en del med filosofi."

Då grät jag. Jag var väl mera onykter än jag förstått. Jag ville att han skulle vara en ädel vilde, en eggande motpol, bekräfta att jag själv inte skulle kunna få vad han hade, att han skulle vara som Crocodile Dundee om han hamnade hemma i Stockholm. Jag ville att vi knappt skulle förstå varandra. Jag ville att han skulle vara hel, utan att ha tillgång till min värld.

(Utmaning: skriv om balans)

Utmaning 191 - När du ville ha en glass

Vad jag vet: det här är min hand. Sträcker den ut mot dig. Och vidare? Den stannar där. Den vilar på din skuldra. Dessa ord. Dessa ord för något så enkelt! Nu måste vi pusta ut. Förnimma miraklet: att vi rör oss på samma plats vid samma tid.

Du säger att det sker varje dag. Att varje dag i sig är ett myller av sekunder, räddhågat trädda på en tråd som kallas tid av en jätte som inte har något bättre för sig. Att i detta virrvarr vi ständigt möts. Att ingenting, absolut ingenting, skulle bli gjort om vi med sådan vördnad... nalkades. Var och en. Det skulle inte gå. Och jag orkar inte förklara. Men jag tar inte tillbaka min hand.

Så långt har vi kommit. Vi är försiktiga nu. Jag bryr mig om något som du inte förstår och du respekterar det. Blir obekväm men stannar. Nu vill du ha en glass. "Suga på något", säger du leende. Jag frågar om det är självironi. "Spel för gallerierna", säger du. Jag suckar. Det är så få som stannar på samma ställe. Så många hoppar omkring. Det är det du kallar att få något gjort. I den lilla, lilla luftspalten mellan min hand och din kropp är det alldeles varmt.

(Utmaning: skriv om att bli tagen på allvar)

Utmaning 190 - Vårt fik

"Nu har vi nått vägs ände", säger du. Som om jag inte ser det. Milt tar du mina kladdiga händer och tvingar ner mig på en stol. Du bänder mina armar. Filippinben. Så mager jag blivit, på bara tre år.
"Vi kan inte ha det så här längre".
Jag tittar på de fuktiga gröna masonitskivorna som hänger fastnubbade vid väggarna. Nickar. Marängsmeten blir snart förstörd.
"Miljö- och hälsoskyddsnämnden har sagt ifrån".
Jag slickar mitt finger. Det är som poesi.
"Men svara då! Marika! Vill du ingenting?"
Det rosslar till i svalget.
"Knäckrutor", säger jag och märker att du blir otålig.
"Vi har frysta bullar till en armé! Det kommer inga gäster längre! Räkningarna! Om det inte vore för miljö och hälsa."
Det drar från glipan i ytterdörren. En maska har gått på vänster ben. Vad händer när ingenting längre händer? Jag menar, vad är fortsättningen? När tar det slut? En fluga har drunknat i citronkrämen. Jag brer över ett lager maräng.

(Utmaning: Skriv om en vändpunkt)

Utmaning 189 - Trivas

Känslan av att klara sig på egen hand, i sitt eget universum, på en liten fnul, ett litet smul - ett par nektariner och några kopek. Oövervinnerlighet och frid. Fri andning. Trivas. Och så: förtrolighet. En vän i fåtöljen. Dela bröd.

Vänskap är min religion. Ensamhet mitt största behov. Ju längre jag lever, desto lättare är det att få vågen att stanna i jämvikt. När jag har balans mellan ensamhet och samvaro är jag i den känsla jag trivs med. Då klarar jag också de påtvingade mötena. Knuffar inte. Buffar inte. Går smidigt. Inget fastnar.

Balans. Mellan ute och inne. Mellan extas och mörker. Mellan aktivitet och vila. Balans är inte stillastående. Förleds inte av nollan på vågen. Balans är samspel, växelverkan, en osynlig dans. Den dansar jag när jag trivs.

(Utmaning: skriv om en känsla som du trivs med)

Utmaning 188 - Inburat träd

Jag är ett träd. En alm. Jag vet det. Det syns inte men det är sant. Jag skadar inte någon. Men det är skadligt för mig att vara ett träd. Jag vet inte varför. När jag kommer längst in i min träd-het hamnar jag här, i dessa ljusa rum. De säger att jag stelnar. Jag säger att jag växer, pumpar sav. Jag är ett träd, jag vet det.

Jag har visshet. Jag kan tvivla eller ana eller veta. När jag tvivlar är jag på Samhall och är olycklig. När jag anar är jag också på Samhall men lever ett fullgott mänskligt liv. När jag har visshet... Om ni visste! Har ni aldrig velat vara träd någon gång? Växa för evigt, inte skada någon.

När jag har visshet hamnar jag här, där dörrarna är låsta. Annars skulle det gå illa, säger de. De säger att jag inte anar hur bra det är att jag har dem omkring mig. De som stöttar. Hmpf. Jag ber. Stötta ett fullväxt träd?

Tack till Czeslaw Milosz

(Utmaning: Skriv om att ha ett stöttande nätverk)

Utmaning 187 - Tystnadens ljud

Han kliver in i tystnadens rum. Här är mitt eget. Här hörs bara våra bultande hjärtan.
- Har du ingen musik? frågar han.
- Det är på datorn i så fall, svarar jag vis av prövning.
Det har sagts mig att det finns musik på nätet. Podradio? Jag minns när jag körde buss om natten, skränade vilt till Nothing Compares to You. Eoner har gått. Nu är det tyst i min värld. Jag läser och skriver. Går och sitter. Är ute och cyklar. Kunde lika gärna vara döv, om det inte vore för de i tystnaden infattade ljuden, som månstenar i silver.
- Var är den, då? frågar han.
- Under där, pekar jag mot en dammig laptop mitt i en trave böcker.
Fiktioner på topp. Han börjar faktiskt rota.
- Nej, förresten, säger jag. Du kan lyssna på musik överallt annars men inte här. OK?
Hans långfibriga muskler stelnar.
- Varför säger vi inte såhär: du kan ha tyst när som helst, bara inte när jag är här. OK?
Fortsätter rota. Stryker dammet av datorn.
Min strupe dras ihop.
- Nej, det är inte OK, säger jag.
- Varför inte? ler han taggigt.
- För att det är mitt hem. Vill du inte ha tystnad kan du gå.
- Akta så du inte går för långt... mumlar han men är redan på väg till dörren.
Så skördar jag var och varannan vecka offer med min tystnadsterror. De kan inte knulla utan musik, än mindre dela en apelsin. De blir nervösa, ja, skräckslagna av ett hem utan teve och cd-skivor. De är det ena lägret. De i det andra flockas till mitt hem i drivor. Kallar det oas. Blir sittande utöver natten med fönstret öppet mot skogen och trafikbruset.
- Du kan ha tyst hemma också, säger jag hjälpsamt när jag tycker att det börjar bli sent.
- Äsch, det är inte samma sak.

(Utmaning: Skriv om tystnad)

Utmaning 186 - Huset

Han ser inte pelarna på verandan, vet inte om han har gått in i dem eller inte. Det spelar heller ingen roll. Mekaniskt lägger han nycklarna i skålen på hallbordet, ryser inför husets tyngd. Det har varit hans hem i trettiofem år. Aldrig har det tagit emot honom med likgiltighet förut. Han kan vartenda skrymsle. Han kommer att gå nu, oseende, längs den ödsliga hallen, in i salongen, plocka fram sin tjugofemåriga Laphroaig och sätta sig i den senapsgula fåtöljen. Han gör det, och det är som om huset bågnar omkring honom, pressas inåt av sin tyngd. Och det är honom likgiltigt. Till och med whiskyn är honom likgiltig.

Hon ser inte pelarna på verandan men de står där som de alltid gjort och hon fattar tag i en av dem och snurrar runt, som hon gjorde när hon var tre och huset var ett äventyr. Nu är det uppbrutet, taggigt, rämnor av sol kastas in. Har det alltid varit så ljust? Hon kliver in och huset flyter omking henne. Aldrig har hon sett detta ljusa färgspel omkring sig. Det är som om huset självt har tagit sig en svängom medan hon varit borta och inte riktigt hunnit ställa sig på plats igen. Det står och vaggar på sin grund och hon kunde inte bry sig mindre. Hon kunde inte bry sig mindre.

(Utmaning: Beskriv en byggnad så som den uppfattas av en man vars son just dött i kriget. Beskriv samma byggnad som den uppfattas av en kvinna som är nyförälskad.)

Utmaning 185 - Stark och klar

Själen går litet i otakt men min röst är stark och klar. Jag sitter i en gisten stuga på ett ensamt berg och klinkar på min spruckna spinett men min röst är stark och klar. Om jag så virar in mig i vadmal bär den igenom - rösten. Om jag så doppar huvudet i tjära är min röst stark och klar. Vart kan jag fly från min röst? Den är stark och klar. Den går inte att trötta ut. Jag blir till en visa på bygden. "Där går hon, invirad i lumpor och svart som stenkol. Det är rösten hon är rädd för. Sin egen röst!" säger de. Och: "Hu, så hemskt". Andras vansinne verkar alltid litet obestämt och felriktat. Det glunkas. "Hon har ju röst och allt men doppar sig ändå i tjära." När det är rösten jag vill åt. Som är stark och klar, stark och klar. Formar en ton i min skalle. Innanför tygsjok och skit. Innanför åratals avlagringar. Ton av minne. Ton av en annan möjlighet. Ett vägval utan ensliga berg och djupa svackor: vandra med rösten. Vandra stolt, stark och klar.

(Utmaning: Dagens skrivarmantra: Min röst är stark och klar. Skriv om det!)

Utmaning 184 - Tor Tytting och jag

Senaste gången jag skulle gifta mig, var det med en karl. Mitt namn, Tina Andersson, lät inte tillräckligt storvulet för den grandiosa framtid jag stakat ut för mig, så jag skulle gifta mig med Tor Tytting. Tor Tytting hade ett milt väsen och högt hattnummer, påminde en aning om E.T. Det har jag insett i efterhand.

Det var Tor Tytting som lärde mig att akta mig för dem med milt väsen. De med milt väsen tar gärna offerrollen. Man tror att de sitter och bara är milda när de i själva verket även är kränkta. Är man burdus, som jag, tilldelas man gärna skurkrollen. Oförtjänt. Av de milda.

Tor Tytting gjorde mig alltmer nervös. Vi kunde ha varit på en tillställning och jag kunde ha sagt något frejdigt och rättframt om de tjockskalliga - det här tar jag bara som ett exempel - och så kunde han på hemvägen, efter en lång tystnad, med mild stämma proklamera att han var kränkt. Han kände sig utpekad. Kunde han säga. Med mera sådant. Mycket mera sådant.

Till slut visste jag inte hur jag skulle bete mig för att inte kränka Tor Tytting. Jag var som en yster ponny som fått hagen pepprad med landminor. Jag blev obekväm och beskedlig. Då var inte det heller bra. Då fick jag höra av Tor Tytting att han hade börjat älska mig för att jag var yster. Hur kan man vara yster, om man hela tiden ska fundera på var man ska sätta ner hovarna?

Vi kränkte varandra, Tor Tytting och jag. Han kränkte mig genom att bli kränkt. Det är sant. För i och med att han blev kränkt, såg han inte min kärlek. Min ystra, burdusa, rättframma kärlek som så hett åtrådde hans milda väsen.

Jag blev inte gift. Inte Tor Tytting heller, vad jag vet. Någon storståtlig framtid står jag inte längre efter. Om jag ska ha någon framtid, ska det duga att skriva under den med mitt eget namn. Men ännu många år efter att vi enats om att gå åt olika håll, Tor Tytting och jag, kan han komma till mig i drömmen och lägga sig vid min sida. I drömmen vet jag hur man är mild mot de milda.

(Utmaning: Ett flertydigt ord att skriva om: GIFT)

Utmaning 183 - Festföremålet

På väg in i salen känner hon sig som en brud. En grånad brud i silver. Bara buketten fattas. Nu åker hon rullstol. Henry kör henne inte, han går bredvid. Som en åldrad skagenmålare, slängig i ljus linnekostym. De är ännu ett vackert par. Personalen har sagt att hon inte kommer att orka. Nu öppnar Petter dörrarna och sorlet slår emot henne. Orka? Hon är väl dam.

De är ungefär fyrtio som redan slagit sig ned vid hästskobordet. De närmaste. Hennes klan. Ivriga, leende ansikten. Beata från söndagsskolan och syster Peter från avdelningen. Familjen. Bo och Bo. Hon vet att hon inte kommer att börja gråta. Till förrätt är det västerbottenspaj.

Vid huvudrätten börjar det. Den efterhängsna vanan att fila på de spontana talen offentligt. Hon behöver bara en inledningsmening, så kommer resten att lösa sig. "Jag är Anna Katarina Bohm, 540125-7222, och jag har just fått metastaser i skelettet..." Nej. Usch, nej. Man regredierar när man är sjuk. "Jag tänkte mig en sista fest..." Jesus. För egofixerat och dramatiskt, även det. Det var en förfärlig tur att hon började tänka på talet, i alla fall.

De hade rätt på avdelningen. Hon blir trött av så mycket folk. Hon kommer knappt att orka mingla efter middagen. Hon byter en blick med Aina vid bordets vänstra långsida, möter sorg och sympati. Vart hon än riktar blickarna ikväll: hennes kära. Prata kommer hon att hinna göra med dem en och en men nu får hon en sista gång se dem allihop tillsammans. Hon höjer sitt vattenglas utan att ännu veta hur hon kommer att börja. Glider med tungan över läpparna. Så säger hon det: "Ni är en skattkista full med minnen..."

(Utmaning: skriv om en skattkista full med minnen)

Utmaning 182 - Min mening

För mig har livet nästan ingen mening, bara en kort men efterhängsen - subjekt och predikat: "Jag är." Dessa dagar och nätter när jag ingenting förmår: "Jag är." Jublande veckor när jag uträttar något: "Jag är." Men mest när andningen är så viskande tunn: "Jag är. Jag är. Jag är."

Det är en uppfordrande mening. Ibland raglar jag under dess tyngd. Den står osminkad och vapenlös, utan förklaringar och manifest. Utan anvisningar om hur man ur den härleder det meningsfulla.

Din mening kan inte vara min mening, även om vi skulle ha samma. Men vi har inte samma. "En världsfrånvänd bubbla", säger du om min mening. Jag säger, att den är utgångspunkten för att jag ska kunna se dig. För att jag ska kunna möta alla triljoner "du" i världen.

(Utmaning: skriv om att göra något meningsfullt)