Attribut

När Evy stod utanför jobbet och rökte i den vassa februariblåsten tänkte hon på vad den synska tatueraren hade frågat:

– Vad är ditt främsta attribut?

Det var fråga om något man kan stå för hela livet och på vilken kroppsdel det i så fall skulle sitta och egentligen var Evy bara rädd för smärta. Men ändå. Det tålde att funderas på ändå. Hon tittade på tornet av aska som tronade på en lika hög vit cylinder och tänkte att det var nog den, cigarretten, som var hennes främsta attribut och det smärtade.

– Jag är mera rökare än konsthantverkare, sa hon högt till en murken snödriva.

Askan föll. Hon hade rökt lika mycket jämt, hon måste ha rökt lika mycket när hon var ung och tog sitt hantverk på allvar, ändå kunde hon inte minnas att hon känt sig så solkad av rökningen då. Idéerna hade gnistrat ur huvudet på henne, det fanns inte en bokbindartävling hon inte var med i. Hon syntes i bokbindarvärlden, var en av dem som hade tur och fick ett av de få bokbindarjobben, på statligt arkiv, och äntligen anständig mat på bordet och semesterresor varje år... Men det blev liksom glesare... mellan tävlingarna, visst, men också mellan idéerna. Och i ett vilset halsbloss blev det i Evys hjärna som om rädslan för smärta hade med det att göra. Det var en sån där liten tanke på tvären som inte gick att hålla fast och hon glömde den omedelbart. Tog ett bloss till. Såg det höga asktornet balansera – en meningslös vana en meningslös vinterdag. Hon fingrade på lappen som låg i fickan, tatuerarens hemliga, som hon inte fick titta på förrän hon bestämt sig. Hon var inte bra på att hålla löften. På lappen stod: ”Du kommer aldrig att våga.”

(Utmaning: ”Välj fem ord på bokstaven A och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.” Mina ord: allvar, attribut, aska, arkiv, anständighet)

Vänja sig

En herde spelar på sin flöjt om kvällen och flöjten vänjer sig och låter bra...

Jag var aldrig förtjust i Evert Taube men även som liten gillade jag när texter levandegör det sällan beskrivna. Som i Sololà. Att flöjten skulle vänja sig tolkade jag som en poetisk utsaga men det där med Sololà själv, det förstod jag: När Sololá har krupit under fällen, då vänjer bädden sig vid Sololà... Jag såg för mig en raggig fårfäll och en mjuk madrass som båda formade sig när Sololà boade in sig. Det var gott. Och jag hade två problem: hygienen och Evert.

Hygienen: för mig var det bortom allt tvivel att Sololà låg naken i sängen utan lakan och det var inte särskilt renligt. Men det lät skönt.

Evert: Så många av hans visor hade jag hört, att jag även fann det bortom allt tvivel att han ville ligga där med Sololà. Och vänja sig. Och bli vand vid. Hm. När jag var liten var det alltid vinter och på teve visades alltid repriser av när den då tämligen döve Evert Taube reciterade sina sånger till luta inför ett fullsatt Gröna Lund sommaren innan. Ett inslag var alltid att han framförde Min älskling, du är som en ros till sin fru Astri, som satt på första bänk och såg spänd ut i ansiktet. Jag kände sådan ömhet för henne, som fick sitta hemma i Sverige och vänta medan hennes man rumlade runt i världen. Alla visste ju vad han höll på med! Damer, damer, damer. Samtidigt fanns det en kittling: Tänk om man kan leva så!? Vara överens om att leva så. Ge varandra utrymme. En tanke att vänja sig vid?

(Utmaning: ”bo”)

Gerda

Det enda som dimper ner i brevlådan härute, förutom dassiga erbjudanden från Ica i Köpingsvik, är vykorten från moster Gerda. Det låg ett par redan när vi kom och brådstörtat tog hennes inredda båthus i besittning efter att hon hade gett sig av i sin ljusblåa motorseglare. Det är alltid något hektiskt över Gerda och det är som om hon gör saker bara för att hon kommit på att det går. ”Ni måste undvika Klingsor”, stod det på ett av de vykort som fanns när vi kom hit. Brevlådan läckte in litet grand, Icabladen var som tunn wellpapp och vykorten böjda. Det andra lydde: ”Ni måste ta vägen över bergen.” Berg – det är väl mycket sagt på Öland. Fast det sa jag inte till Niklas. Vi bara tittade på korten, hummade och la dem på byrån i köket.

Sommaren blev ovanligt fin och Gerda hade två cyklar. Vi tänkte inte på någonting. Blev långsamt brunare. En eller två gånger i veckan kom korten. ”Ni måste hitta den svarta svanen.” ”Ge akt på enarna i norr.” Niklas hade lagat brevlådan och vi tittade förresten så ofta i den, att det ändå inte skulle ha varit något problem med fukt. ”Ni får inte göra er bekanta.” ”Ni måste följa planen.”

– Jag tycker det här är litet otäckt, sa Niklas en dag.

– Vilket, sa jag yrvaket och insåg att vi knappt hade pratat med varandra på länge.

Vi hade tagit i varandra men nästan inte pratat.

– Gerda. Hennes kort.

– Du är rädd för att hon har blivit knäpp?

– Knäpp har hon väl alltid varit! Nej, jag bara läser ett stort ”annars!!!” i slutet av varje meddelande. Jag tror att hon hotar oss, Emily.

– Det där menar du inte. Det är ju bara poänglösa meddelanden. Det finns inget hotfullt i dem, ingenting.

– Titta då! sa han och lämnade över korten, en större bunt än jag insett.

Jag tittade knappt, lämnade dem bara tillbaka och sa:

– Neej. Gerda skulle aldrig hota oss. Inte Gerda. Hon...

– Jag vet. Hon var ditt vuxenstöd när du var liten. Hon tog dig med till Liseberg. Men jag tror att hon är paranoid eller nåt och har vänt det mot oss på nåt sätt.

Jag gav mig inte där och då, jag älskade båthuset och var förtjust i att få ha det för mig själv tillsammans med Niklas, men efter några fler dunkla meddelanden var semestern över för Niklas del. Jag kunde ha satt ned foten, sagt att jag stannade ensam, men det vore att ta för mycket plats.

Nu är det oktober, hård pålandsvind, och jag står åter vid den gamla brevlådan. Jag har kommit för att kolla om det fortfarande kommer kort. Släkten har redan låtit efterlysa Gerda och hennes båt. Vad jag kan se är de sista korten stämplade i några nordtyska hamnar i början av september. Alla bär samma typ av order eller förmaningar och det som måste vara det sista lyder: ”Ni måste lämna allt, precis allt, i ursprungligt skick.”

Jag väljer att inte gå in i båthuset. Jag bär en dov känsla av att ha svikit Gerda. Som om vi skulle ha räddat henne från att försvinna om vi stannat, tagit emot hennes direktiv.

(Utmaning: ”Annars”)

What's in a Name?

Margareta Grönros heter nu Maria Sunderdal. Det innebär att det inte är någon som vet vem hon är längre här i stan. Hon såg till att flytta så snart gymnasiet var över.

Vi har klafsat runt på hjortronmyrarna häromkring en hel del, jag och min bror, den här sommaren. Han är min storebror Marco och han tycker fortfarande om att ta hand om mig. Vägleda mig. Vi pratar en försiktig och ordkarg engelska – det var fashionabelt på den nicaraguanska atlantkusten att prata engelska när våra föräldrar emigrerade därifrån. Vi har pratat en del om teodicéproblemet som inte är ett problem för Marco, eftersom Gud inte finns. ”Är Gud död?” frågar jag. Han skrattar och säger att Gud aldrig existerat. ”Why?” säger jag då och han kastar ointresserat med huvudet, säger ”Zed.” Våra samtal stoppar alltid efter mina ”Why?” med ett ”Zed” och sen är alfabetet slut, så det är inte mycket mer att säga. Det är bara på svenska man har åååå, ääää och ö att ta till.

Det var nere på Resecentrum jag stötte på Margareta Grönros, alltså Maria Sunderdal, förra veckan. Hon kom med en nätt rullväska från något tåg eller kanske en buss. När hon bodde här i stan gick hon i Marcos klass på Stavskolan. Hon var trevlig då och hon var trevlig nu och jag vet inte men jag tror att Marco... I alla fall hörde hon inte första gången jag sa det namn som inte längre är hennes. Hon lystrade inte, menar jag. Och därför, kanske, eller kanske för att vi båda stod i solen och åt varsin Magnum Classic, så berättade hon för mig om sina namn. Om hur hon tvingats kallas sitt andranamn Margareta i ettan, eftersom det fanns tre Maria i klassen. Hur hon bytt tillbaka till Maria när hon började på Universitetet. M. Grönros som M. Grönros, liksom.

– Och nu har jag gift mig på gamla dar, säger hon och ler.

Ler triumferande? Ler vemodigt? Ler. Och hon är högst 29. Jag frågade inte vad hon gjorde i stan och glasspinnarna var färdigslickade, så vi sa ”Kul att ses” och gick åt varsitt håll.

”Marco,” säger jag på nästa namnlösa myr. ”Vet du att Margareta Grönros har bytt namn?” Han stannar. ”Nej,” säger han dröjande. Jag ser på honom att han googlat på henne, sökt henne på Facebook. Plötsligt bestämmer jag mig för att inte säga vad hon heter nu. Det var något med det där sköra leendet kring hennes äktenskap som tog mig. ”Det berättar jag inte,” säger jag när han väl frågar. ”Varför?” ”Zed.”

Text baserad på ”Why?”, tredje meningen på sidan 97 i The Rhetoric of Fiction av Wayne C. Booth.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp sidan 97. Skriv en text baserad på tredje meningen på sidan.”)

Exorcism

Hon skriver minnena för att bli av med dem. Varje dag nya smärtsamma minnen som måste processas på papper... Tja, hon är en modern människa, först är det förstås på skärm, men sen, i början av varje månad skriver hon ut den förra månadens skörd, hålslår och sätter in i en svart Jopapärm med vit rygg. Lagerhyllorna i det lilla källarförrådet bågnar av pärmar med vita ryggar. Årtalen i rött. Årtalet för hågkomsten, inte årtalet för minnet. Det vore för komplicerat. Öka graden av byråkrati. Hon skriver och skriver. Sisyfos och jag, tänker hon. Ungefär en gång om året, litet oftare, går hon ner med en ny pärm. Stannar en stund när hon åter låst gallerdörren efter sig. Betraktar med tillfredsställelse allt som hon glömt.

Utmaning: ”Bli av med”

Den okände resenären i Vientiane

En liten del av henne, en både upprorisk och skamsen, umdrar varför man egentligen reser. Jo, hon är tjugotre och säger att resandet är och ska bli hennes liv, säger det ännu fastän hon börjat märka att det är återkomsterna hon gläds åt. Att hitta homes away from home. Gräva ner sig i ett språk med många kasus eller med diakritiska tecken som inte liknar svenskans. Förstå. Få förtroenden. Hänga med. Kunna skådespelarna.

Men resandet gör trött. Att varje dag vara tvungen att skapa sin verksamhet. Varje dag kunna redovisa upplevelser. Nära möten hellre än bungy jumps men upplevelser likväl. Nu går hon på en gata i Vientiane, moloken i torr inlandshetta, och undrar...

– Why travel? hör hon sig säga till en liten buddhastaty som inte svarar, så tankarna får löpa vidare. Inte för första gången slås hon av det troliga etymologiska sambandet mellan engelskans ”travel”, resa, och franskans ”travail”, arbete. Till sin förtjusning hittar hon så en annan tråd: norskans ”travel”, hektisk, jäktig. Hon bugar ”tack” mot buddhafiguren, hon har blivit stående där, och skyndar vidare på litet bättre humör.

– Jag har flätat en ordkrans! säger hon glatt till sitt ressällskap på kvällen.

– Av vad? säger Mårten retsamt.

– Av ord, förstås.

Hon förklarar. Travel – travail – travel.

– Men är du säker på att orden är besläktade?

Han har en liten rynka vid vänstra näsroten.

– Nej, oh nej, och det är inte viktigt för mig.

– Det är inte viktigt att det du kommit på stämmer?

– Det stämmer in my book och Sverige är människornas urhem, svarar hon högdraget.

Han himlar sig och försjunker i Stig Larssons Autisterna, som han hade grävt fram ur bokhyllan i det förra guest houset,

Dagen därpå vet hon vad hon ska göra. Då är reselivet lätt. Mårten sitter kvar med Autisterna på takterrassen. Hon fixar med litet besvär en riktig krans av något som liknar cypress. Den tar hon till den katolska kyrkogården med en sådan bestämdhet i hela sin uppenbarelse att det är tydligt att hon är på en färd vars syfte hon inte anar. Det är långt till den katolska kyrkogården, hon hinner tänka och plita. Det blir ingen dikt, bara hälsningen ”Till en okänd resenär” samt i cirkel orden ”travel – travail – travel”

– Och vad gjorde du med kransen? frågar Mårten.

– La på en grav.

– Vilken?

– Den okände resenärens grav, förstås. När ska vi börja tänka på att ta oss till Filippinerna, förresten?

(Utmaning: ”Krans”)

Inkognito

Jag vill berätta litet om mig själv. Jag är en typisk engelsk tjej och det här är sista året, det absolut sista, som jag måste följa med mina föräldrar på semestervandringar runt kusterna på de Brittiska öarna. Jag har ändå gått första året på universitetet, nästa sommar ska jag väl få tag på ett sommarjobb. Mina föräldrar glömmer sällan möjligheten att påpeka för mig vilka uppoffringar de måste göra för att ta mig genom den högre utbildningen. Så har det blivit i England numera.

Jag är en typisk engelsk tjej men jag gillar kaffe. Starkt kaffe. Föräldrarna får dricka teblasket ur termos, jag väljer att köpa in pressokaffe – i det här fallet – för de få slantar jag har kvar.

Jag är en typisk engelsk tjej. Lika delar anglosaxisk och keltiskt gränsland. Men jag har aldrig läst Fifty Shades of Grey. Inte gamla The Diary of Bridget Jones heller. Det gör mig litet småunik. Nu pratar mamma och pappa med mig men jag låtsas inte lyssna. Jag tänker på litteratur. När jag blir man ska jag skriva som Virgina Woolf.

Jag har räknat på det. Om jag får jobb på en pub tar det fyra somrar och ett år innan jag har pengar för att byta kön. Varje penny räknas. Än så länge sitter jag krokimodell litet grand under terminerna. Stoppar alla pengarna i en porslinskatt som jag fick av farfar när han slutade fara på Shanghai. Jag sitter modell och fantiserar om hur jag ska framstå för krokieleverna vartefter min kropp förändras...

Än så länge har jag bara varit på ett transevenemang. Skräniga he-girls och timida tjejpojkar. Smög runt väggarna i bomberjacka. Försökte röra rakt på höfterna. Om jag ska bli den jag egentligen är. vem kommer jag att bli då? Och om jag egentligen inte är jag, vilka är då de andra?

Nu säger mamma och pappa att vi ska fortsätta vandringen. ”Kom, min flicka, så går vi!”, säger mamma och rufsar mitt hår. Jag reser mig, en vanlig engelsk tjej. Inkognito.

(Utmaning: bild från http://www.theguardian.com/uk-news/gallery/2015/jul/28/your-underwhelming-uk-holiday-photographs#img-5 )

I stället för en saga: Rumphugget om Gandhi

Heliga män och kvinnor är i allmänhet inte materialister. Det sägs att Mohandas K. Gandhi ägde bara det han gick och stod i, sina glasögon samt en rakhyvel. Vi senare dagars wannabes försöker hänga med genom att fnysa åt sakerna men det gör inte de heliga. De kanske har så få saker för att det var vad de hinner med att sorgfälligt underhålla? Mahatma Gandhi hade förstås också sin spinnrock, som han bar omkring på överallt. En enkel pryl som manifesterade hans önskan att Indien skulle fortfara vara självförsörjande på tyg och inte förstöra den inhemska, hantverksmässiga textilframställningen på grund av billig import från kolonialmakten England.

Jaha, nu har jag fastnat på Gandhi. Hur kommer jag härifrån?

Nej, heliga män och kvinnor är i allmänhet inte materialister. Men de halvänglar jag har känt – och de är två – skulle lätt kunna förväxlas med pryldårar i sin ömhet för tingen, och särskilt de ratade... De t-shirtar man hittar på Långholmen, bär hem och tvättar med galltvål, syr ihop litet under ärmen och sedan använder. Nackareservatets många spridda tomburkar och pet-flaskor som man samlar ihop och fördelar bland tiggarna vid Gullmarsplan. En ensam mutter som högtidligt bärs hem, för kanske kan den finna sin bult.

Nu väntar ni bara på att jag ska skriva att det var detsamma med människorna, särskilt de ratade, så jag skippar den litet för uppenbara biten. Ha!

Heliga män och kvinnor, samt de två halvänglar jag känt, är praktiska i en så djup mening att det kanske inte alltid framgår. Jag tänker till exempel på när Gandhi sprang ifatt ett tåg som redan börjat rulla och därvid tappade sin ena sandal. Vad var hans ryggmärgsreflex? Att kasta ut den andra sandalen också, förstås, så att paret skulle komma till användning. Ganska många gamla sandaler som en gång varit Gandhis har sålts på auktion i väst och betingat priser på kring 150 000 kronor. Han äger långt mer efter sin död än när han levde. Till exempel allt han skrev med sin noggranna piktur, som: ”Var den förändring du vill se i världen”. Var den förändring du vill se i världen...

Jag ville berätta en saga idag, en saga om saker. En av halvänglarna hörde till den. Jag hade inte kraften.

I så fall ringer de inte

Jag har varit uppe hos Tora Thörne i etagelägenheten på åttan och hon ser mest hängmattorna hos hippisarna på den andra takterrassen, vad jag kunde se. Hos många i vår förening som bor högt kan man inte se så mycket, eftersom fastigheten ligger i en sänka. Det är försmädligt. Den som har bäst utsikt hos oss är nog faktiskt Bosse, ordföranden. Han bor på nedre botten och har ett uterum bakom ett högt plank men sedan föreningen installerade övervakningskameror i hissarna och i garaget har han mycket att titta på. Han och frun. De slår vad om allt. Om Sören Blom ska glömma att veva upp sidorutan när han parkerar som vanligt. I så fall ringer de till honom. Om Pedersson på fyran ska kyssa hemtjänstflickan med flätan i stora hissen i nittioettan. Om tant Solveig i nittiotrean ska peta näsan när hon får en stund för sig själv. I så fall ringer de förstås inte. De har en burk där den som förlorar lägger en femma. Den burken har de med sig när de åker på bilsemester. Om de kan slita sig nu när de har en sådan utsikt.

(Utmaning: ”Utsikt”)

Konstig kropp

– Fräulein V. är en konstig kropp!

– Vadan och varför, mein kind?

– Vi spatserade i jåns nere vid maderna och jag frågade om hon ville följa med på en vandring till pilgrimskapellet endera dagen. Just då gick hon ut på en spång och slant så olyckligt med foten att hon formligen hjulade ner i det djupa diket.

– Ja, spängerna blir hala i det här vädret.

– Men vi pratar inte om spängerna, vi pratar om Fräulein V.!

– Nå, låt höra! Varför är hon då en konstig kropp, som du säger?

– Jo, vet Mutter, hon skrattade hela vägen! Inte bara när hon landat hårt på stussen utan från det ögonblick hon slant!

– Sååå?

– Och ett rent och klart skratt var det, väldigt... vad ska jag säga... fritt och oegennyttigt.

– Såå?

– Och hon följde med upp hit till pensionatet så glatt fastän hon var blöt på hela baksidan!

– Så?

– Hon följer med till kapellet!

– Och?

– Vet Mutter, jag tror jag älskar Fräulein V.!

(Utmaning: ”Skratta”)

Det hände något i vårt kvarter idag

Det händer inte mycket i vårt kvarter men vi har det hyggligt. Nu står Greger hemtjänstare och Lotta tandläkare och pratar uppe vid infarten. Greger har varit och handlat. Han har en grön dramaten idag. Det kanske han alltid har. Lotta är pigg, som vanligt. Plötsligt, längs västra långsidan av stora huset, kommer något farande... det är som ett stort klot som rullar, brandgult, som en medicinboll eller en liten sol. Lotta och Greger följer det med blicken men kan inte undgå att se, i ögonvrårna, hur indiern i åttionian kommer springande efter föremålet endast iklädd dhoti. Han som brukar vara så samlad, nu skränar han: ”It's my umbrella! It's my umbrella!” och Lotta och Greger ser att han har rätt. Det är bara ett uppslaget paraply. Men varför ett brandgult? Frågorna är på väg att hopa sig men det är då som Aino sjukpensionär kommer och berättar att någon blev skjuten på OK i natt och att ryktet säger att han bara var sexton år och att han dog av skadorna. Fler samlas, Pekka mentalskötare och Nemos matte och ett par till och Nemos matte säger att när man blir skjuten i huvudet fortsätter hjärtat att slå ett tag och snart går alla hem till sig men indiern i åttionian försvinner i höjd med macken i jakt på sitt paraply.

Text baserad på meningen ”It's my umbrella.” från Ben Okri: Dangerous Love.

(Utmaning: ”Ta en bok. Välj en slumpmässig sida mitt i boken. Skriv en text baserad på näst sista meningen på sidan.”)

Liesl och Rolfe

You are sixteen...

Sammetsmörker. Jag vänder mig åt sidan för ett kort ögonblick, det reflekterade ljuset målar din gapande hänfördhet. Den här biten är bäst, Liesl och Rolfe. Ung kärlek. En klump i hjärtat.

I am seventeen...

Jo, han är ganska fin, Rolfe, men man vet ju. Man vet att han är med dem, så därför är han inte riktigt lika fin. Han är snygg på ett urvattnat nazistsätt och klumpen i bröstet blir ännu större, det är bitterljuvt, som det skulle stå i en av moster Harriets romaner, som jag börjat få läsa.

I am sixteen going on seventeen...

Liesl är fin rakt igenom. Hyn i hennes ansikte, ja säkert överallt, är som alabaster – vad nu det är, men jag är säker på att det ser ut som Liesls hy – och jag tänker på förr i tiden, mer förr i tiden än andra världskriget, när kvinnorna använde arsenik för att få genomskinlig hy. Man lär sig mycket i Harriets böcker...

You are seventeen, going on eighteen...

Man lär sig så mycket av att läsa moster Harriets böcker att man ser det man inte sett någon av de tidigare tre gångerna man sett filmen, att den älskliga Liesl är djärv och litet framfusig; att sången säger en sak och skådespelandet en annan! Jag fascineras av det, slutar mata in godis i munnen. Det är något jag aldrig sett förut men jag förstår att det finns i andra filmer också, för jag känner igen känslan det ger.

Nu börjar det regna och dansen i lusthuset tar vid.

Man sitter i en vuxenbubbla när man ser den här scenen i Sound of Music, för man vet att de är unga och naiva, att det är litet sött att Rolfe känner sig så mycket äldre än Liesl. Samtidigt är de ju stora, jättestora, och man ser upp till dem och trånar... ja, den tioåring som inte blir kär av den här scenen finns inte.

– Vem blir du kär i? frågar du när vi kommer ut.

– Liesl, förstås, säger jag.

– Jag med, säger du.

Vi går tysta, två töser som varit ensamma på bio för första gången, tio år gamla. Jag tar inte upp det om orden som säger en sak och gesterna en annan.

(Utmaning: ”Sexton”)

Till försvar för världens friaste konstart

Gustaf Fröding

 

Snälla, kan man få skriva för att det är... ja, för att det är... liksom... kul? Jag skulle vilja höra en riktig författare som sa att han eller hon skrev lite hipp som happ, när det föll sig, när hen kände för det. Jag är säker på att det finns nån. Och att den skriver bra. Jo, jag pratade faktiskt med en en gång. Han sa att han fick en idé i månaden och att han trodde att det var så för andra också. Egentligen. Han heter Jan Henrik Swahn och skriver oftast väldigt bra. Annars är det det vanliga tugget. Man måste se det som ett jobb, vara noga med skrivtimmarna, helst ska man skriva på samma tid varje dag. En kvinnlig svensk författare sa en gång i en intervju att hon skriver iförd träningsoverall, för hon blir så svettig. Jag tror det var Viveka Lärn eller någon annan som skriver på en ö. Ni ser. Idealet är det asketiska. Det ska vara jobbigt att skriva. Här har man valt världens friaste konstart, som kan tas med överallt eftersom den är närmast totalt oberoende av verktyg och redskap, man kan sitta under en ek på Djurgårn och filura litet, ja, eller i Judarn eller... troligen även utanför Stockholmsområdet, även om jag inte kan tänka ut namnet på någon trovärdig plats. Här har man alltså valt denna konstart och så ska man stänga in sig i ett arbetsrum mellan 7.00 och 12.00 och svettas? Och detta i en tid när det inte direkt skrivs för få ord i världen. ”Amatörer väntar på inspiration, vi andra går till jobbet.” har Stephen King yttrat. Den enda dag han inte skriver på är juldagen. När får de sina idéer? När blir det sådär njutbart glest mellan hjärncellerna på dem, sådär som det blir när man, ja, filurar? Och, en viktigare fråga: Hur många lovande författarsjälar har avskräckts av dessa produktivitetsmonster och tänkt: ”eftersom jag aldrig har lyckats hålla mig till ett schema i hela mitt liv, vare sig ett gjort av mig själv eller ett uppsatt av andra, får jag nog lägga skrivplanerna på hyllan”?

Ett sista citat, av en genial poet, som i och för sig var galen tillika: Gustaf Fröding. Han skrev till sin älskade syster Cecilia en gång: ”Man måste vara lat och ensam för att kunna dikta.” Jag tycker det är så fint. Man måste vara lat och ensam. Ännu finare vore om någon författare sa: ”Det finns inga regler. Det här funkar för mig: jag skriver bäst på surfplatta i kön på Pressbyrån. Du kan göra hur du vill. Du kan skriva med pensel och vatten på en het sten.”

(Utmaning: ”Ensam”)

 

Grillska

Snålblåst. Åsklukt. Hon omgärdade sig med spinkiga gladfärgade stolar på Grillska husets uteservering på Stortorget. Så barrikaderad tog hon fram sin anteckningsbok. Ofta räckte det med att slå upp den för att hon skulle få sinnesro. Hon bläddrade fram rätta sidan och smekte boken plan. Den var billig men trådhäftad och klarade att hanteras i ryggen. Hon låtsades läsa, stirrade rakt igenom bokstäverna. Smuttade på sin latte. Helst ville hon bara sitta där med boken uppslagen och snart skulle regnet komma. ”Med uppslagen skrivbok kan man inte vara nedslagen,” plitade hon ner och så ett citat: ”Allting som är, är jag trött att begära” – gudbarnets mantra från Södergran. Det fungerar, generation för generation, att vi hittar ett kluster ord som bättre uttrycker hur vi känner än vi själva kan, och så blir orden både fastetsade och bevingade, tänkte hon vimsigt medan hon läste vad hon skrivit alldeles ovanför: ”Jag blir självupptagen i min beundran för dig. (Svar på en mer än tjugo år gammal fråga.)” Nu stack regnlukten i näsan. Hon kände på sitt bastanta paraply. Dags att omgjorda sina länder, ge sig av. Skrivboken närmast ryggen – där skulle den dunsa runt, potentieras. Hon snubblade fram i snårskogen av stolar, ut mot kanten av trädäcket och där, där föll den första regndroppen.

(Utmaning: ”Omgärdade”)

Saga om en vidgad värld

Redan på tunnelbanan hem plitar jag det här brevet till dig, min syster från slättlandet, som vidgat min värld med sällsynt besök. Vi har pratat om allt, skrattat åt det mesta, det är så mycket som jag redan vet att jag glömde säga, om din tapperhet inte minst. Det var väl tur att jag inte sa det. Mellan gångerna glömmer jag din röst. Jag kan minnas ordagrant vad du sagt och var du sagt det men inte rösten; intensiteten och dialekten. Bara från samtalet som nådde mig hemma hos Aniches mamma i Ihube, vårt första, minns jag exakt varje diftong, varje tiltad konsonant: He is dead. Sean is dead. Och du lät klar, som om du satt i rummet, på sängen kanske, där vi alldeles därefter skulle finna en död orm under madrassen, och jag förstod att du inte var åter i den här världen än och inte skulle vara det på länge.

Jag skriver för att bekänna att det ger mig en pervers lättnad att du inte är det heller nu, för så kunde jag också för ett ögonblick, en dag i ett åskstelt Stockholm, slinka ut och hamna i något större.

Det var det. Så har jag sagt det. Fingrarna är korviga, bokstäverna på telefonen minimala och vi har redan nått Stora Mossen. Funkishusen vid Drottningholmsvägen syns knappt, trots att de är nymålade, bakom lövverket. The foliage måste jag skriva på ditt språk som redan håller på att drunkna i medvetandet. En del av de insikter jag nådde med din hjälp idag flyter där än. De flyter. De är mina så länge jag kan varsna dem.

När jag kommer hem ska jag gå direkt in i duschen, skrubba sköte, själ och tunga, utplåna dofterna, men en liten vaksamhet i rörelserna ska vittna – för den som kan se – om att jag inte riktigt är tillbaka.

I Ihube vaknade jag tidigt morgonen efteråt av att Aniches mamma påbörjade storrengöringen som skulle komma att pågå i tre dagar. Ormar i huset är en skam, eftersom alla vet att en orm inte kommer in i ett rent hem. Den här gången ett mirakel, eftersom vi inte blivit bitna.

(Utmaning: ”Röst”)

Dagens moraliska stycke

Vad jag har emot dig är att du smiter emellan mig och livet. Där står du och låtsas vara jag. Du stjäl mina bästa skämt och ljuger för mig om tillvarons natur. Du är en arg barnhäxa. Egentligen är det väl synd om dig också men det skiter jag i, för du stänger mig inne i ett fängelse och gör mig och världen solkig och utan medkänsla. Men hur blir jag av med dig om jag är en arg barnhäxa själv? Jag speglar mig i dig, mitt Ego, och ser mig själv, mitt Ego. Någon klok människa sa att det är bortkastat och till och med farligt att ”göra sig av med” sitt Ego men att hela grejen är att sluta identifiera sig med det. Med dig. Här står jag och drunknar i dina otydliga ögon och undrar ”hur”?

(Utmaning: ”Påträngande”)

Två skrivövningar

Enormt

1. Ta en valfri text av egen hand, gärna i digitalt format.

2. Sätt in adverbet ”enormt” framför varje adjektiv.

3. Läs texten.

4. Dra slutsatser.

Världen*

1. Skriv tre meningar som alla börjar: ”Världen är...”

2. E-posta dessa meningar till mig (länk till min e-post finns på min profilsida) och invänta ytterligare instruktioner per e-post. Jag kommer inte att inkräkta på din integritet.

*den andra skrivövningen – som är mycket bättre än den första – har jag snott av Eva Lejonsommar.

Senast

– När du var här senast... (tittar på sin stortå i birkenstocken)

– Ja, vet du vad som är det senaste? Att tatuera in ett semikolon på kroppen om man är som jag! Här (jag pekar mig i nacken) eller här (jag visar upp handledens insida)...

– Vad menar du när du säger ”om man är som jag”?

– Depressiv, suicidal, med självskadebeteende.

– Minns du att du är manisk också?

– Japp. Livsfarligt. Kass riskbedömning.

– I alla fall hypoman. Just nu. Och när du var här senast... (tittar mig i ögonen nu, rummet har fått energi, han tänker inte släppa men jag bryter in:)

– Och vet du varför det är ett semikolon?

– Nej och vi... kan inte prata om det. För det är slut nu. Behandlingsgruppen har bestämt att det inte är bra för dig att gå hos mig längre. Inte efter det som hände senast.

– Jag... (tappar alla försvar, börjar storgråta, tumlar baklänges ner i ett schakt)

– (ser förbluffad ut, skickar över en kleenex med en proffsig gest) … du får fem sessioner med kuratorn för att... samla ihop... trådarna.

Vi sitter tysta tills min gråt stillnat. Då stiger jag upp och lämnar rummet. Denne man som jag förlöjligat, berättat påhittade drömmar för och lekt med i största allmänhet – han blev just min oskiljaktige fader på jorden. Jag skulle göra allt för att få börja om från början med honom igen. Just när jag öppnar den utsirade porten sjunger det till obehagligt i huvudet: ”den som förlöjligar sin terapeut tar inte sig själv på allvar.” Och alla kan se att mina smetiga semikolon är ditkluddade med tuschpenna.

(Utmaning: ”Senast”)

Vad som inte händer på Mackedonkan på Brommaplan

Jag orkar bara titta på stammisarna. Han som tar in lodisarna, en och en, och ger dem en kaffe. Uppmärksamma ögon, en hand över flinten, den avslöjande avsaknaden av kopp framför honom själv. Hjälper han dem? Utför han en studie? Vill han utnyttja dem till något? Hon i lila schalen som läser Metro. En burgare, en kaffe och en chokladmuffin. Varje dag vid halv fyra. Det är små pluppar på schalen som dansar framför tuggorna av burgaren. Torghandlarn som alltid är trött och alltid förbannar regnet. Men hans små assistenter får aldrig komma in i värmen, ta en glass. Själv är jag hon som skriver. Jag börjar kanske också bli stammis nu, när jag känner igen några stycken. Kanske någon observerar mig. Undrar varför? Och på papper? Till och med Susanna Alakoski antecknar ju i sin mobil. På bussen. Har man hört.

Och nu händer inte följande. Musiken startar inte i bakgrunden, jag kliver inte upp på bordet i två skutt. Där börjar jag inte sjunga ”Allt jag vill är att finnas till och få prata, prata, prata, prata med er!” och det sker inte till en habil koreografi. Musiken slutar inte, jag gör inte en segergest och hoppar inte vant ner från bordet till en jublande samling människor.

Skrivande kan förefalla vara kvintessensen av ensamhet. Det är i dess kraftfält jag faktiskt upplever den starkaste gemenskapen. Även på Mackedonkan på Brommaplan.

(Utmaning: ”Prata”)

U

Man kunde unna sig en utflykt, sa utilitaristen, snurrade igång utombordaren och puttrade mot utländsk kust.

(Utmaning: 

”Välj 5 ord på bokstaven U och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.")

utilitarist, utflykt, utombordare, unna, utländsk