Saga om en vidgad värld

Redan på tunnelbanan hem plitar jag det här brevet till dig, min syster från slättlandet, som vidgat min värld med sällsynt besök. Vi har pratat om allt, skrattat åt det mesta, det är så mycket som jag redan vet att jag glömde säga, om din tapperhet inte minst. Det var väl tur att jag inte sa det. Mellan gångerna glömmer jag din röst. Jag kan minnas ordagrant vad du sagt och var du sagt det men inte rösten; intensiteten och dialekten. Bara från samtalet som nådde mig hemma hos Aniches mamma i Ihube, vårt första, minns jag exakt varje diftong, varje tiltad konsonant: He is dead. Sean is dead. Och du lät klar, som om du satt i rummet, på sängen kanske, där vi alldeles därefter skulle finna en död orm under madrassen, och jag förstod att du inte var åter i den här världen än och inte skulle vara det på länge.

Jag skriver för att bekänna att det ger mig en pervers lättnad att du inte är det heller nu, för så kunde jag också för ett ögonblick, en dag i ett åskstelt Stockholm, slinka ut och hamna i något större.

Det var det. Så har jag sagt det. Fingrarna är korviga, bokstäverna på telefonen minimala och vi har redan nått Stora Mossen. Funkishusen vid Drottningholmsvägen syns knappt, trots att de är nymålade, bakom lövverket. The foliage måste jag skriva på ditt språk som redan håller på att drunkna i medvetandet. En del av de insikter jag nådde med din hjälp idag flyter där än. De flyter. De är mina så länge jag kan varsna dem.

När jag kommer hem ska jag gå direkt in i duschen, skrubba sköte, själ och tunga, utplåna dofterna, men en liten vaksamhet i rörelserna ska vittna – för den som kan se – om att jag inte riktigt är tillbaka.

I Ihube vaknade jag tidigt morgonen efteråt av att Aniches mamma påbörjade storrengöringen som skulle komma att pågå i tre dagar. Ormar i huset är en skam, eftersom alla vet att en orm inte kommer in i ett rent hem. Den här gången ett mirakel, eftersom vi inte blivit bitna.

(Utmaning: ”Röst”)