Till försvar för världens friaste konstart

Gustaf Fröding

 

Snälla, kan man få skriva för att det är... ja, för att det är... liksom... kul? Jag skulle vilja höra en riktig författare som sa att han eller hon skrev lite hipp som happ, när det föll sig, när hen kände för det. Jag är säker på att det finns nån. Och att den skriver bra. Jo, jag pratade faktiskt med en en gång. Han sa att han fick en idé i månaden och att han trodde att det var så för andra också. Egentligen. Han heter Jan Henrik Swahn och skriver oftast väldigt bra. Annars är det det vanliga tugget. Man måste se det som ett jobb, vara noga med skrivtimmarna, helst ska man skriva på samma tid varje dag. En kvinnlig svensk författare sa en gång i en intervju att hon skriver iförd träningsoverall, för hon blir så svettig. Jag tror det var Viveka Lärn eller någon annan som skriver på en ö. Ni ser. Idealet är det asketiska. Det ska vara jobbigt att skriva. Här har man valt världens friaste konstart, som kan tas med överallt eftersom den är närmast totalt oberoende av verktyg och redskap, man kan sitta under en ek på Djurgårn och filura litet, ja, eller i Judarn eller... troligen även utanför Stockholmsområdet, även om jag inte kan tänka ut namnet på någon trovärdig plats. Här har man alltså valt denna konstart och så ska man stänga in sig i ett arbetsrum mellan 7.00 och 12.00 och svettas? Och detta i en tid när det inte direkt skrivs för få ord i världen. ”Amatörer väntar på inspiration, vi andra går till jobbet.” har Stephen King yttrat. Den enda dag han inte skriver på är juldagen. När får de sina idéer? När blir det sådär njutbart glest mellan hjärncellerna på dem, sådär som det blir när man, ja, filurar? Och, en viktigare fråga: Hur många lovande författarsjälar har avskräckts av dessa produktivitetsmonster och tänkt: ”eftersom jag aldrig har lyckats hålla mig till ett schema i hela mitt liv, vare sig ett gjort av mig själv eller ett uppsatt av andra, får jag nog lägga skrivplanerna på hyllan”?

Ett sista citat, av en genial poet, som i och för sig var galen tillika: Gustaf Fröding. Han skrev till sin älskade syster Cecilia en gång: ”Man måste vara lat och ensam för att kunna dikta.” Jag tycker det är så fint. Man måste vara lat och ensam. Ännu finare vore om någon författare sa: ”Det finns inga regler. Det här funkar för mig: jag skriver bäst på surfplatta i kön på Pressbyrån. Du kan göra hur du vill. Du kan skriva med pensel och vatten på en het sten.”

(Utmaning: ”Ensam”)