Vad som inte händer på Mackedonkan på Brommaplan

Jag orkar bara titta på stammisarna. Han som tar in lodisarna, en och en, och ger dem en kaffe. Uppmärksamma ögon, en hand över flinten, den avslöjande avsaknaden av kopp framför honom själv. Hjälper han dem? Utför han en studie? Vill han utnyttja dem till något? Hon i lila schalen som läser Metro. En burgare, en kaffe och en chokladmuffin. Varje dag vid halv fyra. Det är små pluppar på schalen som dansar framför tuggorna av burgaren. Torghandlarn som alltid är trött och alltid förbannar regnet. Men hans små assistenter får aldrig komma in i värmen, ta en glass. Själv är jag hon som skriver. Jag börjar kanske också bli stammis nu, när jag känner igen några stycken. Kanske någon observerar mig. Undrar varför? Och på papper? Till och med Susanna Alakoski antecknar ju i sin mobil. På bussen. Har man hört.

Och nu händer inte följande. Musiken startar inte i bakgrunden, jag kliver inte upp på bordet i två skutt. Där börjar jag inte sjunga ”Allt jag vill är att finnas till och få prata, prata, prata, prata med er!” och det sker inte till en habil koreografi. Musiken slutar inte, jag gör inte en segergest och hoppar inte vant ner från bordet till en jublande samling människor.

Skrivande kan förefalla vara kvintessensen av ensamhet. Det är i dess kraftfält jag faktiskt upplever den starkaste gemenskapen. Även på Mackedonkan på Brommaplan.

(Utmaning: ”Prata”)