Snålblåst.
Åsklukt. Hon omgärdade sig med spinkiga gladfärgade stolar på
Grillska husets uteservering på Stortorget. Så barrikaderad tog hon
fram sin anteckningsbok. Ofta räckte det med att slå upp den för
att hon skulle få sinnesro. Hon bläddrade fram rätta sidan och
smekte boken plan. Den var billig men trådhäftad och klarade att
hanteras i ryggen. Hon låtsades läsa, stirrade rakt igenom
bokstäverna. Smuttade på sin latte. Helst ville hon bara sitta där
med boken uppslagen och snart skulle regnet komma. ”Med uppslagen
skrivbok kan man inte vara nedslagen,” plitade hon ner och så ett
citat: ”Allting som är, är jag trött att begära” –
gudbarnets mantra från Södergran. Det fungerar, generation för
generation, att vi hittar ett kluster ord som bättre uttrycker hur
vi känner än vi själva kan, och så blir orden både fastetsade
och bevingade, tänkte hon vimsigt medan hon läste vad hon skrivit
alldeles ovanför: ”Jag blir självupptagen i min beundran för
dig. (Svar på en mer än tjugo år gammal fråga.)” Nu stack
regnlukten i näsan. Hon kände på sitt bastanta paraply. Dags att
omgjorda sina länder, ge sig av. Skrivboken närmast ryggen – där
skulle den dunsa runt, potentieras. Hon snubblade fram i snårskogen
av stolar, ut mot kanten av trädäcket och där, där föll den
första regndroppen.
(Utmaning:
”Omgärdade”)
Utsökt. Känner åsklukten. Ord som bättre uttrycker vad vi känner än vad vi själva kan.
SvaraRaderaFint. Kände regndroppen landa på min näsa.
SvaraRadera