Dagen före

Den trettionde är datumet som räknas. Det var dagen då jag avgav mina löften och regnet föll. Men det är minnet av den tjugonionde som får mig att bäva. Då satt jag på den långa verandan och fållade min brudklänning för hand. En svag doft av väta redan i luften. Människor kom och gick men jag fick sitta ifred tills du kom. Du svängde upp med din Morris Minor och mina ögon slutade följa händernas arbete. Kan jag ha gapat? Jag tror att jag gapade. Du gick rakt fram till mig, som om det inte längre var en mur av vatten mellan oss, och sa lågt: ”Än är det tid. Lämna allt och följ mig.”

Det var allt. Du störde mig inte mera. Det finns ett enda spår av dig: en rostbrun fläck av torkat blod på muslin, ytterst, ytterst på klänningsfållen. En mikroskopisk karta över mitt svek, som var min trohet.

När jag tänker de rätta tankarna tänker jag på den trettionde. Vad som följde. Anpassningen, glädjen och barnen som kom. Men vissa år, när fukten hänger i luften som den gör nu, tänker jag på den tjugonionde. På om jag hade rest mig från mammas veranda, hoppat in i din ömkliga bil och låtit mig styras till ett annat liv. Ett hårdare liv. Kanske sannare? Vad är sanning? Jag var sann mot mina löften. Och regnet föll.

(Utmaning: skriv om dagen före ett bröllop)