Stövarvalpar

Senare fick vi veta att vi bott i jordhålan i tvåhundraåtta dagar. De flesta av oss trodde att skräcken varat mycket, mycket längre. Det är hopplöst att försöka hålla koll på tiden när man är i ständigt mörker. Det fanns mat – två gånger om dagen, gissade de flesta, utom José, som sa att han trodde att det inte följde någon rytm. Att vi fick mat när de kände för det. Inte visste vi. Vi förlorade vår känsla för tid och när tiden försvinner drar den med sig så fruktansvärt mycket, främst den mentala hälsan. I alla fall känslan av att vara mentalt frisk. Bara barndomen får vara tidlös, efter den måste vi knyta upp oss i struktur för att må bra och det är på tiden denna struktur baseras. Inte nödvändigtvis klocktid men vi behöver leva i växelspelet mellan ljus och mörker.

Mestadels sov vi i en hög. Det var kallt under jord. Som blinda stövarvalpar låg vi, makade oss tillrätta då och då, gnydde kanske litet. Moderslösa. De mest seriösa, Nico och Adrienne, försökte sitta upp i vad de trodde var några timmar kring varje utfodring. De hade helst velat sitta upp i vad de trodde var en dag, sammanbinda två matningar med sittande, men de orkade inte. Det var mycket på grundval av det som José trodde att vi blev utfodrade litet hipp som happ.

Det gick inte att resa sig. Det gick inte att gå. Det var så trångt att man inte kunde sträcka ut lemmarna. ”Men huvet?” har folk frågat mig och också de andra. ”Varför brydde du dig inte om att träna huvet?” Då börjar jag alltid gråta. Skräcken biter tag i mig på nytt. Ett par hulkanden, sen svarar jag: ”Jag var ju så säker på att jag inte skulle komma ut.”

Om tidsuppfattning är den ena grundbulten i vår mentala struktur, är känslan av hopp den andra. Det har jag erfarit på min kropp och i mitt sinne under närmare sju månader instängd med åtta andra i en grop. Vi hade inget hopp och förföll därför. Den sjunde juli 2007 befriades vi av armén. Ni har alla läst om det, sett bilderna. Hur gerillasoldaterna mejades ner och hur befriarna sen tog sig till jordhålan. Hur vi steg upp, liksom tillbakabildade. Gnyende, skyende solen. Osäkra på benen. De soldater som minuten innan dödat tretton man var nu idel mjukhet. Packade oss i filtar, bjöd på näringsdryck. Det fattades bara en pipleksak.

Flera av oss grät. ”En reaktion på stressen”, sa en fältpräst som var med på expeditionen som något slags psykolog. Men jag tror att vi visste vad det var: skammen över att ha låtit omständigheterna beröva oss vår mänsklighet. Över att vi blivit en krälande, amorf hög. Nu såg vi ljuset, nu ville vi ha mer heroiska historier att berätta.

(Utmaning: skriv om hundvalpar)