Skylten

Jag ville vända men asfalten och mina nya vita skor och stämningen, rörelsen framåt, manade på mig mot skylten som viftade över människomassan, skylten som bar fotografiet. Många skyltar guppade som en glad segeltävling på havet av folk och alla utom min var intill förväxling lika. Gulliga bebisar är intill förväxling lika. Det var väl därför pappa hade fått den lysande idén: att få mig att sticka ut och samtidigt själv vara litet rolig. Han hade funnit ett svartvitt foto på mig som var så roligt. En tjej i femtonårsåldern med fett hår, halvliggande i sängen i sin fulaste morgonrock. Framför sängen en ofattbar och obeskrivlig röra, på golv och skrivbord och i viss mån säng. Den hade han limmat upp på sin egenhändigt gjorda skylt och var mycket nöjd med sig själv.

Eftersom det var en så glad dag, en känslosam dag, så brände faktiskt tårarna bakom ögonen. Samtidigt ville jag inte göra pappa ledsen. Inte göra pappa ledsen för att jag blir ledsen när han chikanerar mig. Så jag tuffade till mig och såg stolt ut när kompisar kom förbi och sa ”vilken kul skylt” eller ”vilken konstig skylt”. Stod mitt i min lilla klunga av mostrar och försökte hantera pappa, som ville ha beröm.

Det var min mest prinsessnära dag. Jag stod där i vitt med genombruten spets och var så söt som jag kunde bli. Till yttermera visso hade jag gått med på att ha studentmössa. Jag skulle vara som alla andra för en dag. Och så skylten.

Det var väl inte så farligt? intalade jag mig. Det skylten visade var sanning. Det prinsessöta var också en sanning, men av blekare sort. Som ett fotografi som aldrig fixerats. Fullständigt utplånat nu, nästan trettio år senare. Men pappas bild av mig i sängen minns jag i detalj. Den har fixerats vid mig så grundligt, att det ger avlagringar i huden.

(Utmaning: skriv om ett fotografi)