Naturmedicin för nerverna

Terapeuten sa att det var viktigt att jag åt, så varje onsdag när jag varit hos henne gjorde jag mig en knäckemacka med riven morot och sesamolja, åt långsamt och med frånkopplade smaklökar. Sen glömde jag bort det i en vecka igen.

Jag hade bara henne. Mina riktiga kompisar fanns i Stockholm, om de fanns över huvud taget. Jag klarade inte att åka de femtio minuterna dit och kolla och jag hade telefonnoja. Hon jag delade lägenheten med hade bestämt sig för att kasta ut mig. Det är klart, jag vandrade kring som ett spöke eller ett lik. Var spöklik. Men ändå.

Men ändå: Sedan Liam fått veta min belägenhet tog han sig ofta, ofta de femtio minuterna mellan Stockholm och Uppsala bara för att se till mig. Tog ut mig och åt. Satt i min tystnad eller lockade mig att tala. Ja, skratta ibland. Faktiskt skratta ibland. Han var naturmedicin för mina nerver. Det var också Liam som slet med att kolla andrahandslägenheter i Stockholm – det orkade inte jag. Till slut var det genom vänners vänner han fixade en trevlig kvart i Näckrosen och då hade jag bättrat mig så pass att jag klarade att packa det mesta själv. Jag skulle gå om den sista terminen, sen fick det vara slutpluggat för ett tag.

Alla känslor rann till när jag stod på T-centralen och hade köpt mitt första, anonyma SL-kort. Uppsala farväl! Jag snörvlade och grät av glädje, så förvånad och försiktigt förtjust över känsloyttringen att jag inte brydde mig om att dölja den.

Visst stagade jag upp mig litet med antidepressiva, som efter en lång väntan började göra verkan, men det var Liam som tog mig ur hålet. Såg mig. Gödde mig. Födde mig in i den milda storstan, bort från Uppsalas akademiska aggressivitet. Inte längre spöklik fick jag vandra nya gator och maten smakade mig igen. Farväl, morotsmackor med sesamolja. Farväl.

(Utmaning: skriv om att ta sig ur en kris)