I dimman

Den enda bilden på dig och mig tillsammans är när vi står svalda av dimman på Horton Plains. Det var hon, den där trevliga amerikanskan, som tog bilden och skickade per post sedan, när hon kom hem. Så gjorde man på den tiden.

Det är bara vi och dimman.

Vi ser utslätade ut, förbi. Bräckliga och redan knäckta. Vi har armarna om varandra som om vi längtade hem, eller som om vi skulle stå där i evighet.

Vi ser ut som några helt andra. Det är något med hållningen och med kläderna. Som två äldre lantarbetare i mellanvästern under depressionen. Jag pratar rakt in i kameran med den trevliga amerikanskan.

Långt senare fick jag veta att ni legat med varandra i Unawatuna, du och den trevliga amerikanskan. Jag förstår inte hur ni hann.

Jag har inga bilder på henne. Den trevliga. Jag har bara den här, den enda bilden på dig och mig tillsammans, smekta av dimman, omdanade till vad vi skulle kunna ha blivit om vi hade fortsatt tillsammans. Ett kämpande äldre par, krumt och hukande i dimman.

(Utmaning: skriv om dimma).