Förväxlingen

Det var min positiva utblick som överraskade mig mest när jag vaknade en morgon och upptäckte att jag hamnat i Eva Mähkinens kropp. ”Det kunde ha varit värre. Jag kunde ha blivit en insekt i stället” tänkte jag, med tydlig referens till Kafka. I efterhand frågar jag mig vad som hade varit värst. Eva Mähkinen har långa, svarta naglar och om jag blivit en insekt, hade jag med all sannolikhet fått behålla mitt rum. Det var just rummet jag vaknade i som först fick mig att förstå vem jag blivit. Det hade fototapet föreställande ett alplandskap på ena väggen och fönsterkarmar, hyllor och själva sängen var översållade med gosedjur.

Hon är inte gosig, Eva Mähkinen. Jag har själv hört hennes diaboliska skratt. Det var när jag kom på henne med att elda i källaren.

Jag sträckte på mig och gosedjuren drösade ner på golvet i drivor. Jag visste att jag inte bara fått hennes lägenhet, utan också hennes kropp. Muskler, senor och ligament var följsamma. Man märker om man blir femton år yngre över en natt. För säkerhets skull steg jag upp ur sängen och gick till badrumsspegeln. Jo. Jag var Eva. Nu var det bara att improvisera.

Kylen var full av folköl. Tre komma femmor. Inte frukostmat, enligt min mening. Till slut hittade jag litet snabbkaffe i ett skåp. Jag hade knappt ro att dricka. Naglarna var i vägen. Det var svårt att greppa muggen. Jag var alltför bragt ur fattningen för att riktigt kunna improvisera. Jag satt vid hennes påvra laminatbord, billigast möjliga från Ikea, och försökte känna in mitt nya jag. Det var rätt väg! Plötsligt kände jag henne, hennes posttraumatiska stressyndrom efter ett obehagligt rån där hon bodde förut, flykten från hennes trivsamma liv där, oron och förtvivlan som till slut berövat henne jobbet på bemanningsföretaget...

Jag klädde på mig något slinkigt och slampigt. Det var allt som stod till buds. Att söka försoning var vad jag hade på hjärnan och den jag skulle börja med var mig själv. Alltså mitt riktiga jag. Om det fanns någon gudomlig rättvisa, borde Eva Mähkinen finnas i min kropp och i min lägenhet två trappor ner.

”Förlåt att jag eldade. Jag ville inget illa. Och förlåt för alla hatbrev efter att du polisanmälde mig. Jag förstår nu att jag i min otrygghet gjorde även dig otrygg men jag tänkte verkligen inte göra de där hemska grejerna mot dig...” Jag rabblade ramsor och fraser när jag tog mig nerför trappan i strumplästen. Jag kunde inte gå i Eva Mähkinens skor.

Jag ringde på därhemma och...

SLUT A: … sedan vaknade jag.

SLUT B: … där stod jag i min riktiga kropp, insvept i mitt påslakan, med ovanligt arg uppsyn.

– Vafan gör du här, din jävla pyromanhora? väste den som var jag och smällde igen dörren så att karmen bågnade.

Jag ringde på igen och något kastades mot dörren. Nu var jag rädd. Förgäves försökte jag komma ihåg hur Kafkas historia slutade men det var helt borta för mig. Till min lättnad mindes jag dock en annan förvandling, den när Mumintrollet ramlade ner i Trollkarlens hatt. Ingen kände igen det lilla svarta odjuret utom... Muminmamman. Min mamma bodde långt borta men jag skulle ta mig dit. Hon skulle se mig. Hon skulle lösa förtrollningen.

(Utmaning: skriv om att bli överraskad)