På din parkett

Alla trodde att jag bar röda skor för att de matchade uniformsslipsen och vinterjackan men det var inte så. De röda kängorna var de enda fotbeklädnader som mina giktbrutna fötter kunde acceptera långa stunder. Långa stunder blir det i förarsätet på en buss. ”Själv föredrar jag den långsamma döden bakom bussratten”, summerade en kollega en gång en av våra många existentiella diskussioner i byggfutten vid Spånga station, där vi drog oss tillbaka för att äta våra medhavda matlådor. Bussförare är som folk är mest men mer öppna för livsfrågorna. Man är ju en sorts Karon, skeppar folk mellan fritid och arbete, mellan hem och kyrkogård. Vi korsar Styx vid Bällstabro, du vet – tur efter tur, dag efter dag. Jag gjorde det i röda skor och, innan tänderna blev för gula, rött läppstift. När min första vinter på bussbolaget var till ända hade skorna blivit mitt signum och jag gav mig ut att skaffa ett par lågskor i samma färg. De jag fann var inte lika sköna som vinterkängorna men på postorder hittade jag ett par sulor fyllda med blå vätska som skulle vara undergörande. Då hade vi redan blivit älskande. Du och jag. En relation mellan bussförare är som relationer är mest, bara litet tröttare. Så trött att den nästan är lättsam. Men du var pedant. Det var inte jag. En dag stod jag på parketten i din hall och ena vätskesulan brast. Det blev plaskblött om foten men vätskan letade sig också ut. Blå rännilar som snabbt sögs upp av din dittills perfekta körsbärsparkett. Jag har fortfarande anledning att stå i din tambur ibland – vi har ju lilla Greta tillsammans – och skuggan av blått finns ännu kvar på golvet. Jag förstår att det åsamkar dig lidande. Så mycket som vi hade talat om döden och om livet och om stadierna däremellan förstår jag att du lider.

Det var givetvis slut med vätskefyllda sulor efter händelsen i din hall. Utan dessa sulor kunde jag inte gå i de röda skorna. Det blev vinterkängorna tills jag hittade ett par klassiska Blundstones. De var sköna men bruna. Jag var kvar på bussbolaget men med lägre profil. Det var inte kul med läppstift när det inte matchade skorna. Och så var det tänderna. De gulnade medan jag var tillsammans med dig. Bussförare utan särmärken är som folk är mest men mycket mer anonyma.

Greta är ganska stor nu. Det är praktiskt. När hon ska byta vårdnadshavare sätter vi henne på buss 117 (den går mellan Spånga station och Brommaplan förbi Bromma kyrka). I ena änden bor du, i andra änden bor jag. Jag har sett att hon ginar över parkeringen vid Ica när hon ska gå till mig. Det är dumt och farligt men hon är söt där hon trippar i skor från Knulp. Rosa.

(Utmaning: skriv om ett par röda skor)