Frihet i en liten ask?

För att bevisa min frihet rökte jag massor av cigarretter. Det bekom mig inte. Jag var sofistikerad, jag stod över det mesta i den här världen, alltid cool, alltid med en cig i hand. Jag var ett socialt djur. Jag var som i en senkommen reklamfilm från sextiotalet.

Tjugoårsåldern gick, och trettioårsåldern. Allt var som förr men rökrummen försvann, ett och ett. Man fick stå ute med sin frihet och inhalera. Jag blev fyrtio och två saker hände: jag blev medveten om att jag rökt halva mitt liv och det blev rökfritt på krogen. Rökfritt! På den sista bastionen. Halva mitt liv! Jag mindes med skam hur jag tänkt, då, som ung: Vara litet tuff. Ibland. Några år. Det är ju så gott. Sen tänkte jag inte mer på tjugo år. Jag var bara fri och cool och sofistikerad – ett socialt djur – och dum.

När man försöker tända av från cigarretter är det som att se sig själv i en felvänd kikare. Man är insektsliten, ettrig och instängd. Allt det sofistikerade har runnit av en – eller var det också en illusion? Hur sofistikerat är det att sitta och pilla i en askkopp var femtonde minut? Att lukta sophög i hår, hud och kläder? Att – efter rökstoppet på serveringsställen – behöva lämna diskussionen när den går som hetast för att gå iväg och blossa? Eller sitta kvar, på nålar, och bara kunna tänka på en sak. Ett litet vitt föremål som styr ens liv.

Men friheten? Friheten var en celluloidremsa som rullades upp för mina ögon enbart, om och om igen. ”Säker, lycklig, fri”. Hjärntvätt i nikotinbunkern. Till slut har den rullat så många gånger, att man ser den även när den tagits bort. Även när man sedan länge slutat tro på den. Det gör det svårt att tro på det som är verklighet: Fria är de som aldrig börjat. De som var töntiga då.

Den sanna friheten har ingen reklambudget. Inte bortåt trettio år av oreflekterad vana. Det finns inget sug efter frisk luft, efter oavbrutna samtal, efter sann avslappning. Bara en het önskan. Det är ofta inte nog när suget efter cigarretter sätter in.

Det här är sanningen, den jag oftast försöker att inte se: Längtan efter frihet gjorde mig till slav och slav är jag tills jag dör. Jag må vara rökfri men jag kan i ett ögonblick duka under för suget, när det kommer. Jag måste alltid vara vaksam. Ibland går det dag för dag, ibland timme för timme. Hela livet. Det är en hård sanning. Sanningen om beroende.

(Utmaning: skriv om att vara beroende av något)