Molnet av ovetskap

Hela livet omgärdar henne ett slags dimma, det är som en tunnel nästan: där hon är är det klart men på fingertoppslängd litet drygt börjar molnet tjockna, molnet av ovetskap. Eftersom hon inte vet något annat vandrar hon i sin töckniga tunnel.

Det började när hon var sju. Sju år och elva månader. Nej, kanske några månader senare. När dragningen var. Dragningen som hon inte höll koll på. När hon var åtta.

Eller så började själva dimman senare. Säg, när hon var femton och ett halvt. När hon var arton började hon koppla ihop det: dimman och de två Bellmanlotterna hon fick i julklapp av moster Gerda och morbror Kurt i slutet av det år då hon var sju. En handskriven lapp med datumet för dragningen. Hon la lotterna i den lilla byrån med många lådor. Där glömde hon dem som hon glömt så mycket annat. Särskilt som barn.

Dimman är ett straff. Ett straff för allt hon glömt. Tackbrev och inbetalningar, födelsedagar och inköp. Och Bellmanlotterna. Hon visste att det var en fin julklapp. Moster Gerda och morbror Kurt gav alltid fina julklappar. Bellmanlotter! Så vuxet.

Dimman är ett skydd. Många gånger tackar hon för att hon inte behöver se så långt. Hon har sin lilla värld där hon klarar sig gott. Köttfärs och limpa.

Dimman är väggen mot den andra verkligheten. Den som skulle ha funnits om hon inte glömt dragningen. Den där hon var tvåhundra tusen kronor rikare i 1972 års penningvärde. Det jag som hon fantiserar om i världen bakom dimman är en helt annan person. Hon klär sig i andra färger och hon rör sig fritt.

(Utmaning: skriv om en stor lotterivinst)