Kärleksmums

Dagen före julafton träffade jag min granne Maud i backen. Maud är sjuttiofem, pigg och bor ensam i ettan under mig. Nu pyste förtrytsamheten ut genom öronen på henne.

– Jag har lagt in två sorters sill! Jag har gjort Janzons! Levererat det i Duvbo i går! Hur mycket kan dom kräva?

– Har du redan gjort Janzons? frågade jag opsykologiskt.

– Ja? sa hon och blickade tomt på mig, avbruten i sin tankegång.

– Ja, sa jag bara.

Jag såg framför mig en saggig, såsig Janzons utan spänst men det ville jag inte säga. Folk får göra hur de vill med sin Janzons, jag skulle i alla fall aldrig göra den i förväg.

– Ja, sa jag igen. Du hade gjort Janzons?

– Och två sorters sill. Och nu ringer de på förmiddan och säger att de inte har nåt kaffebröd. Beställer kärleksmums.

– Det är gott, sa jag tankspritt.

Hon spände blicken i mig.

– Det är typiskt för eran generation att kalla det kärleksmums! Och ska jag dra med mig? Jag hade tänkt åka tunnelbana och buss!

Hennes vita lockar vippade under mösskanten. Jag hade aldrig sett henne så agiterad. I ett dylikt samtal mellan grannar ska man hålla med varandra om allt, det är kutym, men jag kunde inte förstå vad det var som gjorde henne så explosiv. Vi stod tysta ett par sekunder. Så sa Maud:

– Det heter helt enkelt chokladrutor. Chokladrutor!

– Just det, sa jag med emfas men det lät nog ihåligt.

Nästa gång jag träffade henne var den tjugonionde. Hon var sitt vanliga, soliga men korthuggna jag. Vi pratade med distans om helgen som gått och om den som skulle komma.

– Jag sitter ensam på nyår, sa hon. Det är så skönt.

Hon tittade in en stund i sig själv och så sa hon med en långsam, behaglig suck:

– Nu är det ett helt år till nästa gång.

Jag såg på hennes fridsamma ansikte och tänkte att hon nog är en av de många som har julnoja. Därför så nästan aggressivt frenetisk några dagar tidigare.

(Utmaning: skriv om kärleksmums)