Borta är

Det är inte samma sak när mamma säger det som när veterinären säger det. Mamma har behov av att dramatisera tillvaron, ett behov som jag ärvt och omformat. Hon ser katastrofer i vardagen. Jag utgår från vardagen och skapar tragedier och komedier. Vi ägnar oss åt kreativa praktiker, båda två. Allt detta hinner jag tänka, distanserande, förtvivlat, innan veterinären säger det igen, tvärs över den sövda lilla rufsiga kroppen:

– Jag har ett tråkigt besked.

Vi stirrar på honom. Till slut säger Annika:

– Mm?

Metastaser i lungorna, ryggkotor och bäcken. Strålbehandling behövs.

Vi har inte råd. Så blir man dåliga mattar. Vi har redan använt alla våra lånehajar till annat, till våra lusiga liv. Ví kan inte uppbringa de summor som krävs, trots att vi har försäkring. That is the bottom line och veterinären ser det.

The very bottom line är att vi inte är intresserade av att låta Bubba genomgå behandlingslidandet en gång till. Efter den förra operationen hade han så ont. Gick och snubblade med sin strut och var säkert övertygad om att han skulle dö. Man kan inte förklara för en hund. Han vankade i dödens väntrum i fyra veckor. Kom ut som en annan hund. Och nu har cancern spritt sig.

Veterinären säger 1 – 3 månaders överlevnad, med strålbehandling kan den tiden kanske dubblas. Han är snäll och ren om händerna. Annika och jag tittar på varandra, tittar på Bubba som ser så utsatt ut i sin onaturliga sömn

– Vi tar bort honom nu, säger vi samtidigt.

Han ska inte behöva tillbringa några månader av lidande för att vi inte har modet att skiljas från honom.

Veterinären bara ler sorgset och tar fram en kanyl. Annika och jag knäböjer bredvid britsen, tar en sista gång i Bubbas lena, lena päls, gråter tyst. Jag ser det onödiga kopplet som hänger på en krok. Tänker på Cacka Israelsson. ”En sliten grimma hänger i mitt stall/ En blanknött sadel ligger på sin pall/ Frågar du varför jag tårar bär/ blir mitt svar min ponny borta är ” Distanserar mig igen. När veterinären säger att det är färdigt lyfter Annika upp Bubba, nu dödvikt. Det spelar ingen roll men vi bestämmer oss för att begrava honom på Ilund.

Han har varit en självklar del. I den här tillvaron som jag och mamma har dramatiserat på olika sätt har han varit våra hjärtans fröjd och glädje, som Annika brukar säga. En mjuk och glad och trogen kompis. När vi kommer ut är det alldeles tyst omkring oss. Jag plockar fram telefonen. Vet inte vem jag ska ringa, så jag ringer mamma, hulkar:
– Jag har ett tråkigt besked....

(Utmaning: skriv om ett tråkigt besked)