På naprapatens bänk

Vi har börjat med lunchmöten nu och jag är mycket nöjd, för grannen på jobbet är naprapat och han går alltid ut och äter sushi. Det lämnar oss två i fred med hans vinylklädda bänk. Kaycee och mig. Kaycee är alltid ledbruten efter jobbet – han börjar halv tre på morgonen och håller på tills han kommer till mig, en halvtimme efter att förmiddagens sista klient har packat sina tårar och jag har vänt på skylten. ”Stör ej – terapeuten äter”. Det är ett skämt men jag kan aldrig förklara det roliga. Kaycee säger att humor inte är min grej. Han kommer trött och svettig och lägger sig på den fortfarande ljumma bänken – jag har förstås beklätt den med därför avsett papper. På det grovfibriga papperet faller droppar av allehanda vätskor när jag tar hand om Kaycee på mitt sätt. Han skulle må bättre med en naprapat, ja till och med med en sketen massör, men naprapaten är ute och jag är allt han har. Han säger det ofta: ”Du är allt jag har”. En överårig nucka som livnär sig på andra människors olycka. Allt han har. Han har inte ens papper på vem han är. Den riktige Kaycee bor i Frankrike numera. Därför dessa knäppa arbetstider, dessa solkiga hundralappar rakt i handen för farligt, oförsäkrat arbete – eller månatliga resor till obskyra förorter för att hämta hopslitna stålar från bröder med namn och bankkonton och, viktigast av allt, uppehållstillstånd.

Därför lunchmötena. Vanligtvis är det enda gången på dygnet som vi träffas. När jag stänger praktiken har Kaycee vilat färdigt och står redan och diskar på Två kök med bar. Jag säger att han inte behöver slita så, att det går ut över vårt samliv, men han har förpliktelser därhemma, säger han. Han är en stor man, han som farit till Europa.

Vi träffs på naprapatens bänk. Efteråt ligger vi hopslingrade en stund och samtalar. Jag tänker inte längre på den läckra kontrasten, elfenben och ebenholts, och när han antyder något om äktenskap låtsas jag inte förstå. Mellan oss ska det inte finnas några förpliktelser, nej, fritt men ändå tydligt ska det vara. Jag talar inte om kärlek, som han. Jag känner bara fysisk bekräftelse. Herregud, han är en svart David, fjorton år yngre än jag. Jag vore ett fiasko som terapeut om jag skulle stå för vår förbindelse. ”Snart, snart kommer naprapaten tillbaka”, säger jag och Kaycee börjar lydigt plocka ihop sina kläder. Det går fort att äta sushi.

(Utmaning: ”Lunchmöte”)