Rundat insteg

Den var hur gammal som helst, min första cykel. Avflagnat rostbrun, uppskattningsvis tjugofyra tum. Ett rent övergångsobjekt som aldrig skulle lämna torpet, dit det bara fanns en väg. Och nu börjar jag sakna pappa, för hur hade han designat limpasadeln av tjockt skumgummi, som han gjort för att jag skulle sitta mjukt? Det fanns ju ingen stång? Jag har ingen att fråga.

Tjugofyra tum är mycket för en sex- sjuårig flicka. Och den knaggliga torpvägen. Och pappa som springer bakom, ropar: ”Du kan, du kan”. Tröstlöst, en hel industrisemester. Visst flaxade jag iväg men behärskade jag konsten? Till och med lillebror log. Jag svettades. Himlen var varm. Svag doft av pors. På't igen – öva på att bli fri. Just i jakten på friheten blir ledan som störst.

Jag minns inte hur den kom till mig, cykeln, och inte hur den försvann ur mitt liv. Det var väl elden som tog den. Lagårn brann när jag gick på högstadiet. Jag vet att det inte var någon festivitas när jag fick cykeln. Den bara fanns en dag. Ful, gammal; som en krympt tjugoåttatums damcykel med rundat insteg. Till och med på torpvägen var jag rädd att någon skulle se mig.

Men en dag kunde jag cykla. Det var också svept i vardaglighet, jag minns det inte efter allt tragglande, fastän det måste ha varit härligt. Till stan fick jag en splitterny Svalan sen. En röd. I torpet nästan ingen anledning att cykla. Det fanns ju bara en väg och det var brant att ta sig hem igen.

Minnet av den första cykeln är ett sådant där minne som känns som om det inte var jag som var med om det. Så länge som jag kunnat cykla har jag älskat att göra det men jag ser inget samband mellan mig och den lilla flickan på för stor cykel med limpa av bulligt skumgummi. Flickan som är för less för att ropa ”jag kan!” när hon äntligen lärt sig.

(Utmaning: skriv om din första cykel)