Häxblandning

Tonårsfnitter,

insjöns glitter.

Lite sprit -

det hör hit.

Lördagskväll,

mor var snäll:

låna' ut sin stuga

I morgon får vi ljuga.

En liten klunk ur en liten flaska. Häxblandning, förklarar Carina stolt. Hon har varit och tullat ur alla flaskorna i pappas barskåp hemma. Jag blir mållös av beundran: en pappa som har ett barskåp! Precis som på film!

Jag tar kalken, lagom vördnadsfull. Nu ska jag invigas i mysteriet. Men... det smakar räv. Jag vet inte vad jag har väntat mig men det här var inte det. Sväljer i förtvivlan. Har redan svalt. Nästa klunk spottas ut bakom gaveln. Nästa och nästa med. Till slut kommer någon på mig men jag blånekar.

Det är en ganska tråkig fest, egentligen. Alla sitter i soffan och försöker bli så fulla som möjligt. Jag och någon mer skryter om att vi inte känner något alls. Det är då anklagelsen kommer. Från Annelie, tror jag.

– Men du, Nina, du har ju spottat ut allt!

Hur sjutton kan hon veta? Hon har suttit i soffan inne i stugan hela tiden.

– Näh, säger jag iskallt.

Alla börjar fnissa. Ett sånt där gulligt tonårsfnitter – som vuxna uppfattar det – men som i verkligheten betyder att någon blir utfryst.

– Du ska ha! ropar Carina och kommer sättande med sin äckliga flaska. Det måste vara en ny flaska, för den är alldeles full.

Maria och Annelie tar tag i mig, bänder armarna bakåt och låser dem på ryggen. Karin håller mitt huvud framifrån, tvingar upp munnen. Jag gör som livet lärt mig: slappnar av i kroppen och försvinner långt bort. Den vidriga vätskan har fri passage genom strupen. Jag tänker ”aldrig mer”. När de är färdiga går jag och lägger mig. De försöker tala med mig, då och på morgonen, men jag är fortfarande inte där. Carina försöker till och med sparka mig för att få mig att förstå instruktionerna inför hämtningen. ”Inte ett ord”. Det behöver de inte be mig om.

Annelies mamma och Carinas pappa kommer och hämtar oss i varsin bil. Vuxentjatter.

– Har ni haft trevligt?

– Ni har väl plockat med er alla matrester så att vi inte får möss?

– Var maten god?

Men Carinas pappa känner något i luften, fast han är vuxen.

– Ni har väl inte bråkat? säger han med sin osannolikt djupa röst.

Annelie blänger på mig medan Carina och Sofie kvittrar:

– Nejdå, inte alls!

Om inte det här hade inträffat, skulle jag inte ha blivit så duktig på origami. Om det hade förlöpt på något annat sätt, skulle jag kanske fortfarande ha kontakt med åtminstone Annelie och Karin. I alla fall skulle jag ha haft kontakt med dem under skoltiden. Inte varit ensam med mina papperskvadrater och mina böcker.

(Utmaning: skriv om tonårsfnitter)