Bipolär sång

Är jag din? Du är min kroniska sjukdom. Ibland känns det som om du är oceanen och jag den tilltufsade badmintonbollen som guppar på dina vågor – i dig är det jag rör mig, lever och är till. Men ibland, allt oftare, är du just bara en sjukdom. Någonting lätt definierbart, en liten entitet för dig själv, någonting jag ”har”. Någonting det går att lära sig att leva med. Vågrörelser, javisst, men jag är inte helt utlämnad till dem. Jag är inte längre din lekboll. Tid har gått och erfarenheter har stuvats i bagaget, jag har fått hjälp att inrätta mitt liv så att du inte tar alltför stor plats. Det är ett enkelt litet liv, inget storvulet längre och jag sörjer inte det. Sörjer inte heller att det utvecklades så att jag aldrig blev en duktig patient. Inga dagsscheman, inga självskattningslistor morgon, middag och kväll. Alltså ingen kvävning, ingen död. Inte heller har jag någonsin läst på om dig. Jag har haft det på min lista i snart femton år men det blir inte av. Jag offrar ändå så mycket för dig. Avstått allt från barn till teveapparat för att kunna leva som frisk. För det gör jag ju nu. Jag minns inte mina vänners mest pressande problem och jag har blivit smällfet men jag har ett liv jag kan acceptera. Med dig. Ett liv som ofta ler. Jag får aldrig nonchalera dig men du får heller inte ta över. Jag vågar trots dig och jag anstränger mig trots dig och jag slappnar av trots dig. Ibland är jag rädd på grund av dig men då vet jag vad jag ska göra. Jag är inte duktig men seriös. Jag nådde en punkt där jag ställdes inför två alternativ: att gå in för att vara sjuk på bästa sätt eller att inrikta sig på att bevara det friska. Alla som har dig ställs inför det valet, alla slirar emellan litet grand men de som klarar sig bra har mer eller mindre valt endera vägen. Och kanske det är så att man är friskast när man accepterar dig till fullo.

Du är min. Vi ska leva varje dag tillsammans tills jag försvinner. Jag andas in, jag andas ut. Jag är inte din.

(Utmaning: skriv om ambivalens)