Till Brügge

Han skulle fara till Brügge, tigga där, sa han. En pittoresk stad. Som ur en sagobok. Den skulle han vanhelga med utsöndringarna från sin kropp. Jag vet nog. Han bajsar och kissar han också, precis som kungen.

Det var en lättnad att se honom gå. De smala, smäckra höfterna, som en ung grabbs, ryggens lilla kut... Jag såg inte skägget. Det bär han inte på ryggen. Tomteskägget, som han både skäms för och är stolt över.

Hur han hade hamnat hos mig minns jag inte längre. En alkad före detta jesuitpräst och en före detta allt. Före detta nykterist, till exempel. Vi hade inte sex. Vi hade en själarnas gemenskap som varade ett par dagar, sen var jag less. Då hade han redan flyttat in men min lägenhet var för liten för både mitt och hans ego.

Jag hade inte behövt men jag betalade biljetten till Belgien. Jag gjorde det med glatt hjärta. Allting är relativt: om man sammanbor med en uteliggare blir man plötsligt väldigt rik.

Jag lånade bil. ”Du kör mig till flygplatsen för att vara säker på att jag ger mig av,” sa han och jag blev jättearg för att det var sant.

Så arg för att experimentet inte hade funkat.

Så arg för att jag knappt tyckte om honom längre.

Så arg för att historien inte slutar sockersött när jag tar in den hemlöse i mitt hem, utan börjar då och är besvärlig.

(Utmaning: skriv om en brygga)