Ånnta

Nu skriker mamma nästan:

– Jag vill ha knoppar!!

Och pappa upprepar, så sammanbitet att det låter som ”ånnta”:

– Handtag.

Inte nog med att de bråkar, de står på byggvaruhuset och gör det. ”För öppen ridå”, skulle mamma säga om mamma inte höll på med sitt livs gräl. Vi barn står och gapar, precis som döda fiskar. Längst ut i synfältet avlägsnar sig en man från oss. Nu har vi inga människor omkring oss alls. Det är som om hela affären vibrerar av mammas och pappas bråk.

De upprepar det med stigande röststyrka ett tag:

– Knoppar!

– Handtag.

– Knoppar!

– Handtag.

– Knoppar...

– Anar du hur mycket mer det sliter på konstruktionen om man har knoppar?

Pappa är så sammanbiten att han är blå.

– Det måste ju vara en försumbar skillnad, pressar mamma fram men hon har faktiskt svårt att prata. Förresten är handtag fula!

– Fula! Titta på de där klumpiga knopparna du valt med en glasgrej i mitten. De hör inte hemma i någon stil, i någon epok. De är löjliga!

Då sätter sig mamma ner på en stol som råkar stå där och gråter. Pappa säger vilset:

– Ånnta.

Äntligen vågar sig en försäljare fram. Han vänder sig till pappa, eftersom mamma är ute ur räkningen.

– Och ni ska byta kök, förstår jag, säger han litet för hurtigt.

– Det var tänkt så, svarar pappa.

Han är sammanbiten fortfarande men det hörs i alla fall vad han säger.

– Kanske bäst att gå hem och tänka över det en vända till, säger försäljaren.

De har säkert psykologistudier bakom sig, försäljarna på byggvaruhusen.

Pappa försöker hjälpa mamma upp men hon sliter sig ur hans grepp som ett argt barn eller som någon som blir utsatt för ett övergrepp. Det blev inget nytt kök. Någonsin. Mamma och pappa pratade aldrig om det mer. Spis och kyl och frys bytte de vartefter men inte köksinredningen. När mamma gick bort och pappa skulle sälja huset kom det spekulanter, ett ungt par, som sa:

– Å, vilket näpet femtiotalskök! Det måste vi behålla.

Det blev ingen budgivning. Pappa lät dem få huset till utropspris.

(Utmaning: skriv om knoppar)